Kylans kalla land
Mycket med min familj, mina nära och kära.
Alla förändringar har inte varit av min egna vilja, men vissa av de har.
Allt är konsekvenser av att livet faktiskt fortsätter, alltid oavsett vad som än händer.
Var och en måste ta ansvar för och se till att ens liv följer den väg som man har tänkt sig.
Säger jag ja, och här står jag och är stort kär i någon jag inte kan nå.
I någon som befinner sig i kylans kalla land.
Så frusen, så kall.
men ändå med ett hjärta av guld.
Så långt ifrån mig- gömd.
Men nära och lik mig, som ingen annan någonsin.
Kom och släpp in mig där,
där ingen annan kan komma in, så långt som jag.
Bakom alla galler av istappar finns ett hjärta.
I det kalla land finns du,
men släpp nu in mig,
Kyss mig, kyss mig som denna natt,
när alltind var som en dröm, en evig dröm,
som verkade vara sann.
Mystisk den här mannen,
och svår att tyda- men med ett hjärta av guld.
Existera
Jag finns.
Jag vill minnas,
- att du finns.
Jag vill gråta,
salta tårar.
För jag vet att
du bevarar.
Dessa känslor inom dig
som ingen annan utom dig ser.
Snälla låt mig känna smärta,
när jag vet att du hör mitt hjärta.
Låt mig dras in i din värld,
där allting verkar vara bättre än man var lärd.
Låt mig få andas din luft,
trots att det é inget annat än en rejäl knuff.
Du putter iväg mig utan betänk,
men glömmer bort att det finns en länk.
Att även om dagar går så finns det månader som blir till år.
Och när dessa sedan mig når,
lämnar de tyvärr alltid- ett tydligt spår.
Lämna spår
Visa att jag finns, fanns -existerar.
Har lämnat fotavtryck, andetag, fingeravtryck eller kanske känslor inom dig som du någon gång tänker på någon gång när du är själv framför en brasa. Tänk på mig då, på de små spåren du lät mig eller inte lät mig lämna efter mig.
Var det värt?
Var det värt att låta mig hålla mig själv inuti mig? Att hålla fast, att inte släppa in, att inte välja att ta tag i min hand eller att inte springa efter mig när jag för sista gången kollade i dina ögon?
Ja snälla säg mig om det var värt, för jag vet inte själv längre och försöker att förstå det för att antingen låta det gå, låta dig gå... eller kämpa för dig, eller kanske för mig.
Egoism eller ren omtanke, jag vet inte längre.
Jag vet att det gör ont, och att de små sakerna tär på mig, inuti mig eller utanpå.
Vet jag inte heller.
Jag skriver, för det är det jag kan.
Jag kan inte prata, inte uttrycka mig. Känner mig dum; ibland helt handikappad när du frågar mig något men jag kan inte. Jag försöker men kan inte. Jag bara kan inte svara dig för det antingen gör för ont, eller så känner jag mig nedtryckt. Intryckt in i mig... Jag är svår, jag vet och jag tvekar inte att förstå att det kanske inte finns någon därute som kan tämja mig eller förstå hur jag funderar och hur jag känner och dela känslor med mig, öppet och för första gången med någon slags bindelse.
Det är tyst.
Det är tomt.
Det existerar inte, eller gör det, det?
Har jag existerat? Har jag funnits har jag känt det jag känner, eller är det bara en fysiskt spratt som kroppen utsätter mig för, för skojs skull?
Varför känner jag så...
Jag vill, du vill, jag tror, jag hoppas jag låter mig drömma, jag utsätter mig för något som ingen annan tjej någonsin skulle utsätta sig för som ingen annan tjej någonsin skulle göra... eller kanske är det så att alla tjejer utsätter sig för det?
Nej så får jag inte heller säga för det är fel gentemot könen.
Jag känner, men vad i helvete är det jag känner?
DET KÄNNS SÅ BRA!
LÅT MIG VARA ELLER TA MIG HEL, som jag är... Låt mig få lämna spår efter mig.
En tandborste som alltid står framme.
En bild i en ram, eller bara en tofs liggandes vid sängkanten som jag vet att du kommer säga till dina närmaste: Det är Sonjas, den ligger kvar där för jag vill tänka på henne när hon inte är här.
Min bekännelse, min sorg.
