.

Just nu erbjuder Smartson 10 personer möjligheten att provköra nya Dacia Duster!
Varför inte testa på en riktigt billig 4x4 och se vad den går för?!

http://www.youtube.com/watch?v=JYnZbCKibC8
Se!

Kolla in länken och se till att få testa den!
http://smartsontestpilot.se/dacia-duster/bli-testpilot/

Dagarna går och löven börjar falla, som vanligt.

Man jobbar, tränar och ser på dagarna som går, kanske längtar man till nästa utlandssemester.
– eller bara helgen då man får vara för sig själv och njuta av kvalitets tid på riktigt.
Ibland äter man en bättre middag på kvällen efter jobb, barn och andra sysslor som bara MÅSTE göras.
Barnen somnar en halvtimme tidigare än vanligt- vilken dag!

Yeah. Vilken dag...

Får drömmarna ta någon plats?

Vissa drömmer stort, andra lite mindre.
I vilket fall så är det drömmarna som gör att man fortsätter med det tråkiga livet vi egentligen har.
Eller de flesta av oss. Min vardag.

Din vardag ser annorlunda ut.

Vad har jag för drömmar?

Först och främst grubblar jag lite på det där med små och stora drömmar.
Hur ska man kategorisera de?
Är det long-term och short-term som gäller eller är det resa till månen och klippa håret kort som gör skillnaden?

Jag vet inte riktigt- då en liten dröm kan egentligen innebär en ingångsport till en stor.
Jag skulle vilja lära mig tala franska flytande- riktigt flytande.
För mig skulle det kunna innebära att jag kan läsa mina böcker på franska framöver, få upp CV-status, ha nytta av det på semestern, kunna imponera franska utrikesministern när jag springer på honom i Paris, få en Ambasadörs post i Svenska ambassaden i Paris, gifta mig med en fet och rik fransman och slutligen begravas bredvid Charles de Gaulle.  Så är detta en liten eller stor dröm?

Nåja. Vissa kan nog kategorisera sina drömmar riktigt enkelt- men det kan inte jag.

Kanske är det på grund av mina evigt vidare vandrande tankar som bara spinner och spinner på idéen och på händelserna.

Dröm nu vidare.
Tänk inte på dagarna som går, och löven som börjar falla varje år helt hämningslöst och utan minsta ånger. Tänk inte på de första grå håren, eller kroppsdelar så kanske hänger liiiite mer än vanligt.
Allting går att uppnå, om man bara vill. Eller?

 

Ödet, viljan, turen.

Små eller stora.
Sluta inte dröm, för Guds skull sluta ej dröm.

Det var redan två hela månader sedan jag och Mikael var i London på ett
snabbt besök som varade en vecka.

En alldeles för kort vecka...
och detta längtar jag efter.


Coola vakter (Dessa är från Madame Toussouds)


Mitt älskade, älskade British Museum... Trots att de är tjuvarnas tjuvar,
och stavar fel vid beskrivning av exponaten så finns det trots allt massor med massor
av saker att se... Och - det finns böcker!



Jag behöver väl knappast presentera Selfridges.
Utbudet och den personliga servicen man får är något som saknas i Sverige.



Big Ben. Lät så härligt kl.12. En riktigt snygg klocka! ;)



...Och sist men inte minst - Riktiga Fish nd' chips. Fisken är jo en riktig fisk där!
Och inte liten heller...

Så oh snälla. Låt mig få åka till London snart igen!!!



Ha det fint så länge gottisar,
och ät inte för mycket av Midsommarmat ;)

Kavajen – plagget som överlevt i mer än 200 år

Tweedkavaj, klubblazer, Norfolkkavaj och många fler.
Kavajens historia började redan på 1800-talet och redan vid födseln var det ett plagg menat för det finare folket som hade råd att markera sin maktposition.

Sedan kostymtidens början har kostymen använts i England bland rika och välutbildade män.
På engelska internatskolor har uniformerna sedan 1830-talet behållit samma form ända tills nu samtidigt som kavajen på tidiga 1900 talet började bli mer bekväm i form och användes till att börja med i Norfolk vid jakt med extra fickor, rörelseveck och tre eller fyra knappar. Då föddes idén med blandningen av vintage med nytt - gärna en vintage byxa tillsammans med en ny modernt mönstrad kavaj. Men sanningen är att det är italienarna där bland annat Brioni, Kiton, Barbera m.m. som har gett kavajen dess ultimata utseende med välpassande form och vackra färger. Italienarna är dagens trendsättare som visar oss hur den framgångsrike mannen ska sätta ihop sina kreationer – nytt och gammalt – på nytt.


Fotografering var ett mycket bra tillfälle för kavajanvändning. New York 1921.
Privat foto.

Så, visserligen är jag klarflytad för väldigt länge sedan.
Jag får bo hos Mikael och har gjort det i snart ett halvår.

Tiden går fram väldigt väldigt fort,
och min vardag har förändrats helt otroligt mycket.
Jag själv har förändrats då jag har blivit blond,
och varit i Polen!
Så här tänkte jag visa några bilder från Polen och på mina kära därifrån =)


Först fick jag åka genom Polen och min hemstad Poznan,
och där träffade jag min vackra mormor,


Sedan träffade jag även min lillebror Aleks,
som jag stack iväg med till kinarestaurangen- Den bästa i hela Polen!
Rekommenderar- och återkommer med namn.

Men den roligaste upplvelsen kommer här när jag tillsammans med min bror
åkte till Gamla Stan i Poznan, där jag råkade hitta en ''man'' från Palestina...
Hur råkade stackarn hamna där?

Såhär ser Gamla Stan ut ''Stare Miasto'' och Rådhuset ''Ratusz''.


Vackra hus i Poznans ''Stare Miasto''


Och en Palestinier som landade mitt i stortorget tack vare en gigantisk BH.
Snyggt gjort och mycket trovärdigt!!


En Palestinier som sagt i full vuxen mänsklig storlek.
Väldigt itnressant med tanke på att Polen inte är det första landet som
står i kö när folk från andra länder söker nytt hem... Polacker är rasister.
Så är det bara- och en Palestinier mitt på Stor Torget i Poznan var nog en
örfil given av någon riktigt bra polsk konstnär. *Bugar*

Men förutom Palestinier fick jag även åka stpårvagn,
och sån tur som jag har hade jag tillsammans med min bror hoppat på en
av de äldsta spårvagnarna i Poznan, kolla in glödlamporna!

Kolla in glödlamporna som helt enkelt sitter i taket,
och Stolarna som alla är i plast... Autch.

Det var nog egentligen det roligaste som hände under mitt mycket korta
besök i Poznan innan vi rullade vidare till Italien...


Ta hand om era nära, och tänk på låten ''Frozen'' - Madonna
Cheers,

Nu är jag klarflyttad.
Men inatt blir det Växjö- för allra sista gången.

Kommer att sakna den staden... tro det eller ej.

---

Här kommer ett sista foto på mig ifrån min älskade lägenhet.


Kram allihopa, ses i Växjö

Hur ska jag packa?!
Vart ska allting packas?!
Hur ska jag blanda i kartongerna?!!!

PANIK!

Snälla någon ge mig tips!

Ja då var det alltså dags- igen.
Dags att lämna skolan här, och lämna den här staden. Förmodligen för gott?
Tentan är avklarad, inget packat i lägenheten men det kommer.



Jag sitter i min soffa (som egentligen inte är min) och tittar på mina smått uttömda väggar,
det finns inga tavlor kvar, min stora möbel är borta.
Och jag frågar mig själv; är det så enkelt att flytta bara?
Bestämma sig en dag som jag gjorde, ringa hyresvärden, och flytta nästa månad?
Frågan om valen är de rätta kommer jag förmodligen inte få besvarad förrän jag kommer dit,
till Göteborg.
Till en lägenhet som inte är min- men som jag ska kalla för mitt hem.
Jag kanske kommer trivas riktigt bra där trots allt?
Hur som helst så blir det helt klart flytt nu till söndagen. Sen om det blir lyckat är jo helt klart en annan historia.
Mycket har jag tänkt på och allt det med att hitta sitt hem är ett team som återkommer i huvudet på mig dag in och dag ut.
Nu igen- letar jag efter mitt ställe. Och jag har bestämt mig för att inte ge upp så enkelt, utan testa på.
Sen så söker jag ju självklart lägenhet vid sidan om, och blir det kaos eller rentav krig så flyttar jag.
Har jo alltid mamma också- men inget rum där längre tyvärr...

Litteraturvetenskapen är ett avslutat kapitel i min historia här och nu.
Jag är så nöjd jag kan vara och ångrar fortfarande inte att jag bytte programm mitt i terminen.
Det var vad jag ville- och fick ut en massa kunskaper om det jag tycker om; alltså skriva.
Hur de skrev på romantikens tid, på 80 talet och hur de skrev i Afrika samt i Sverige.
Nu vet jag exakt vem jag är som författarinna. :)
Jag ska samla ihop krafterna, och under sommaren ta mig tiden att skriva på riktigt, skriva sånt som jag vet att jag skulle vilja läsa själv, som jag kommer att vara stolt över och vilja visa. Håll ögonen öppna.

Så mina vänner,
detta är alltså ännu ett slut på ännu ett kapitel i den här boken -som är mitt liv.
Kapitel 143



 -FORTSÄTTNING FÖLJER-

Ja, så stod det på ''HÄFTET''.
Alltså mitt skapandets kärna. Där jag skrev ner alla mina idéer, smarta meningar, och alla annat som skall eller skulle kunna användas i framtiden till något som då skulle hjälpa mitt författarskap på vägen, för ja:
''Författare jag ska jag bli mamma, författare ja!''

Visst var det inte många som trodde mig, att jag faktiskt kan och skulle kunna klara av det svenska språket eller även dylikt andra hinder på vägen. För ja- jag har bott i Sverige i ca. 8 år nu och kanf aktiskt  (tro det eller ej) skriva, prata och tänka på ett relativt bra språk-svenska. Duger för mig åtminstone. Jag har ett svenskt pass, CSN kort och och HM samt Åhlens kort i plånboken, då räknas jag väl som en svensk- eller?

Ja, ialla fall är tanken sådan.

Men tillbaka till häftet...
Häftet är nu fullt, och jag får inte plats med fler tankar där... Behöver köpa ett nytt häfte som ska kunna inspirera mig och ge mig krafter att se bakom kulisserna och genom de rosa glasen i glasögona som jag ofta bär på näsanstipp, då mina ögonfransar är långa och stör glasögonen ofta. Riktigt irriterande och dumt- men jag behöver klippa de en sådär en gång i månaden för att kunna bära glasögon... men men.
Jag är alltså lite berusad- därav allt detta snurrande och slumrande fram och tillbaka.
Wohoo... party- NOT.

Men nu är det dags att släppa loss tankarna igen, och bra få ner en fin dikt åtminstone.

''Fåglarna som tjuter''

Som i den klara sommarnatten
när de allra tidigaste fåglarna sjunger
genombryter horisonten
och man samlas kring en storvuxen ek för att bedja
eller endast för att tyst betrakta.
Varför spärrar ni upp ögonen så?
Det ni lyssnar på är ändå bara
ännu ett evakueringstestsignal vid 15.00 första måndagen i månaden.

Inspirerad av Werner Asperström.

Sov gott alla, nu ska jag nanna.

Här är by the way en bild på mig från tidigare under dagen
- Vinter i Växjö
Yeapp...

Citerar Alf:
''better be in the desert with sonja,
than on a beach with only coconuts,
red hot chili peppers, and beautiful women with flowers in their hair
- Dagens sanning ''

Så var Alf snäll i någon timme eller två... sen kom han med detta fina inlägg på bloggen:
onda Alfs hämnd, och ifall han nu har tagit bort bilden så kommer den här: Bilden

Så där kan skapelsen gå till ja, lite blommor här och lite skit i hörnen.
:P

Ni som inte kommer fram till min mobil har inte fått mitt nya nummer.
De som är berättigade till det- får det.

No Quiestions asked.

My eyes are wide shut.
My arms are warm freezing.
My heart is crying of pleasure.



Come to me.
Hold me,
kiss me,
whisper in my ear
- that you will love me forever.

Sweet pain,
gentle hate,
''forever'' that ends...

I just want you,
to come and hold me so tight.

I'm waiting for you,
over and over everyday for you to come.
Hold me, love me- for as long as you can...
Share the pain with me,
share the joy,
the laughts and the crying.

I will love you, if you will love me,
I will be there, if you will be here for me,
I will what you will.
For as long as you will.

I jsut can't sleep, without you.
But I know that I will meet you in me dream,
and then no monitor kissing will be necessary.

And no tears will be needed...

Förälskade, förlorade, brustna, ensamma, orörda, oskyldiga, tillfredställda, lämnade, spralliga...
Listan är oändlig.


Våra hjärtan ändrar status precis lika lätt och snabbt som det personliga meddelandet på MSN kan göra.

Dagen den 14e Februari ska vara det så kallade ''Alla Hjärtans Dag''.
Men helt ärligt kan jag inte svära på att mitt hjärta kändes särskilt speciellt när jag gick runt där på Nordstadens små gator fullproppade med människor som alla verkade uppstressade över denna dagen.
Alla andra 364 dagar ur vår kallender då?
Är inte det meningen att man ska känna sig speciell ALLA dagar året om?

Jag försökte koppla bort hjärnan och synen från alla fönsterutsällningarna som blottade alla känslor man nu kunde tänka sig ha den här dagen, allt som lät bra- kunde även se bra ut i fönstret vid ingången till butiken.
Men alla andra dagar är det helt förbjudet nästan att visa sina känslor.
Då ska du inte köpa dig choklad för att muntra upp dig, eller nallar för att visa för någon du tycker om att du faktiskt tycker om den, och absolut inte köpa en blombukett för det kan ju förstöra den så ''osynliga'' kommersialismens negativa verkningar på våra så lätt påverkade känslor.
Oh, så synd att denna dag förändras likaväl som julafton av butiker och köpcetran till ännu ett knep att konsummera mera...
När jag var mindre tänkte jag att Alla Hjärtans dag måste vara den bästa dagen på hela året (förutom julafton och födelsadag såklart).
Jag minns hur jag drömde bort mig att som 20 åring fira denna dagen med allt från biobesök med den man tycker om till dyra restuarangbesök med italienare som sjungandes ''O Solé mio...'' försöker avbryta det kyssades paret och förklara menyn för tredje gången...

Vilka förhoppningar man hade på livet, inte sant flickor?

Dessutom så har jag tyvärr växt upp i en värld där flickor vid 20 års åldern börjar att närma sig allt för snabbt sitt ''Bäst före datum'' på förpackningen, därav känns det ännu konstigare att på denna speciella dag vara ensam.
Nu är jag kanske lite orättvis som kallar mig för ensam; för jag var ju inte helt ensam.♥♥♥♥♥
- Men att jag ska klassas in i gruppen ''ensamma-hjärtan'' och läggas på hyllan för ''De som saknar men inte saknas'' är nog lite att ta i. Jag vill fira alla hjärtans dag, men det borde vara lika fint som att fira julafton med sin familj, traditionellt, stillsamt och vackert- med ljus, vitt vin, en skönt romantisk film och mys i soffan. Det kan jag gå med på.
Sen om man kanske inte riktigt har någon att fira denna dagen med på soffan är en annan historia, men har du vin-flaskan har du kommit en bra bit på vägen.

Frågan är alltså, återigen: Är det inte meningen att vi ska känna oss speciella året runt?
♥Mitt svar på denna fråga är: Jag vet inte, men det jag vet är att vi gärna vill känna oss speciella året runt- dock inte dygnet runt och inte på samma sätt.

Jag vill inte riktigt vara den speciella.
Jag har alltid varit annorlunda- och ''Speciell'' har jag kallats av  kritiserande människor som har försökt att på ett lindrande sätt, berätta för mig att jag är konstig och gör saker som de stör sig på.
Sen om det alltid har varit jobbigt kan jag inte lova, för jag trivs att vara själv från och till och det har oftast varit resultatet av mina konstiga beteenden eller åsikter.

Om denna dagen ska vara speciell för ALLA hjärtan, borde väl alla få känna sig speciella åtminstone på den här dagen   ->på det sättet som de flesta av oss längtar efter att få känna (ialla fall innerst inne)- och det är att vara älskad.
För vi vill dela med oss glädje och sorg, och vi vill ta tillsammans emot ris och rosor, och vi vill dela med oss av vardaglig skitsnack om vad tanten våningen under hade för tröja på sig på morgonen när hon hämtade posten.
Vi vill alla, på just den här dagen.
Få då alla att känna sig speciella du kommersialismens- monster.
Jag ville bara skriva en strof- det blev visst en lång dramatik istället.



Men för er därute som vet men inte alltid tänker på det-
Jag älskar er,
Jag älskar även Dig  -
- trots att jag inte riktigt vågar säga det,
 och inte riktigt vågar titta dig i ögonen,
men jag vet att du vet och;
- jag vet att du känner det också.

Så tro för Guds skull inte att jag sitter här och är som en bitter kärring, som i desperationens vägnar försöker förstöra de andras fina upplevelser. Inte alls! Jag är glad för mina vänners skull- för er som är gifta, för er som har barn, och för er som ska ha barn, eller helt enkelt har fina förhållanden att fira. Jag ville bara nämna några ord om de ''andra''.
De som vill vara speciella- alla andra dagar under året men som kanske inte är det.

Därför, sänder jag er min kärlek och en väldigt varm kram för att värma upp-idag lika mycket- som imorgon och alla andra dagar under året, för det är precis då det räknas som mest...

En sockerbagerska hon bor i Småland
hon grejar kakor mest hela dagen
hon grejar många, hon grejar få
hon grejar röda, hon grejar blå

i hennes fönster hänger barn och gråter
och grisar dinglar mest fram och åter
hon hänger stora, hon hänger små
bara de alla har chokladen på

så kom polisen och höjde rösten
tre dagis saknas sen sista hösten
av bondens grisar finns inga kvar
men fönstret grisar och småbarn har

bagaren nu leendet undanlade
och fatta' fast om sin brödaspade
och gav polisen en svår blessyr
och täckte kroppen med vit glasyr

Men innerst inne är Sonja snäller
hon vet att gästfrihet är det som gäller
när hon bjuder in alla de som vill
på kannibalkaka och inlagd sill

Bagerskan Sonja lever med en trasa
i ett förhållande som aldrig knasa
och mellan centrum och periferi
råder det svåraste pedanteri

Att vara missförstådd är ganska lökigt
och göra barnkaka är ganska bökigt
ty dagens ungdom är allt för fet
det kräver alldeles för mycket smet

När Sonja beslutat att sluta baka
och göra människor till spettekaka
med bok i handen hon drar mot väst
för barn i götet, de smakar bäst

Den senaste tiden har handlat mycket om förändringar, om stora förändringar.
Mycket med min familj, mina nära och kära.
Alla förändringar har inte varit av min egna vilja, men vissa av de har.
Allt är konsekvenser av att livet faktiskt fortsätter, alltid oavsett vad som än händer.

Var och en måste ta ansvar för och se till att ens liv följer den väg som man har tänkt sig.

Säger jag ja, och här står jag och är stort kär i någon jag inte kan nå.

I någon som befinner sig i kylans kalla land.

Så frusen, så kall.
men ändå med ett hjärta av guld.

Så långt ifrån mig- gömd.
Men nära och lik mig, som ingen annan någonsin.
Kom och släpp in mig där,
där ingen annan kan komma in, så långt som jag.
Bakom alla galler av istappar finns ett hjärta.

I det kalla land finns du,
men släpp nu in mig,
Kyss mig, kyss mig som denna natt,
när alltind var som en dröm, en evig dröm,
som verkade vara sann.

Mystisk den här mannen,
och svår att tyda- men med ett hjärta av guld.

Jag existerar.
Jag finns.
Jag vill minnas,
- att du finns.

Jag vill gråta,
salta tårar.
För jag vet att
du bevarar.
Dessa känslor inom dig
som ingen annan utom dig ser.

Snälla låt mig känna smärta,
när jag vet att du hör mitt hjärta.
Låt mig dras in i din värld,
där allting verkar vara bättre än man var lärd.
Låt mig få andas din luft,
trots att det é inget annat än en rejäl knuff.

Du putter iväg mig utan betänk,
men glömmer bort att det finns en länk.
Att även om dagar går så finns det månader som blir till år.
Och när dessa sedan mig når,
lämnar de tyvärr alltid- ett tydligt spår.