Lyckan ur kärleken
Många tankar har slagit mig. Många har jämfört mig med Carrie som har huvudrollen i filmen,
med skrivandet, kärlekslivet, modekänslan och ja allt annat.
Men jag har funderat en del på frågan kring kärlekslivet.
Genom mina unga år, har jag träffat många helt underbara killar och män.
Oberoende på åldern, har dessa killar förtjänat sin benämning som män eller pojkar.
Pojkarna i mitt liv har lekt med mig. De har fått mig att skratta, fått mig att vara glad och säkerligen har de
dykt upp under perioder i mitt liv då allt annat verkade vara helt meningslöst.
Männen däremot. Det är de som har tagit mig med storm, fått mig att känna mig som en kvinna,
och öppnat upp mina ögon inför verkligheten och världen bakom den.
Bådadera har jag älskat, och eller varit älskad av. Det tackar jag för, på alla möjliga sätt.
Men det som egentligen har berört mig så mycket under filmen är känslan av att jag faktiskt kände igen mig.
Sorgligt tänkte jag.
Att efter lång tid då folk har jämfört mig med en TV karaktär har jag äntligen själv börjat göra det.
Varje ögonblick kändes märkligt bekant.
Carries blick, och hennes känslor för övrigt var mina egna, men är det så det är, eller har jag själv
börjat anpassa mitt liv utefter hennes liv och hennes mall för hur regissören har lagt upp hennes kärleksproblem.
Har min verklighet blivit till en TV karaktärers fakeade liv?
Kärleken?
Love, love, love...
Vilka enkla korta ord. Och ännu kan jag inte definera de.
The feeling of just beeing ''THE ONE''.
Men kan kärlek vara bara en bekvämlighet för vår art?
En slags förening för de som inte vill bli ensamma i de senare åldrarna,
de som vill ha barn och lämna spår efter sig...
Jag vill lämna spår efter mig, och jag vill inte vara den typiska tjejen som gifter sig när hon är 23.
Hon som gifter sig, skaffar sig hus, två barn, en hund, en man som jobbar och vill ha middag på bordet
när han kommer hem...
Jag vill ha passion.
Passion är väl kanske bara ett annat ord för det som finns i början av kärleken,
och Hopp och Bekvämlighet är det som finns i spåren av den....
Mitt liv är inte fake.
Jag älskar, har älskat och har varit älskad.
Det jag vill nu, är att älska mig själv och se om det faktiskt finns en person där ute i världen för mig,
som är den enda.
En dag vill jag gå fram med min gamla mamma vid armen och säga till henne pekandes;
Det är han mamma...
Därför avslutar jag denna blogg och säger som det är:
Våra liv baseras inte och kommer inte att baseras på en TV karaktärs liv,
Karaktären skapas på det som man tror ska kunna baseras på många tjejers verklighet;
Ett evigt sökande efter kärleken och det som skall kunna ge de lycka,
för vem vet om kärleken är det som kommer att ge oss den eviga lyckan?
Carrie Bradshaw i sin bröllopsklänning, från nya Sex and The City filmen
Bara en grej som jag skrev nyss
Jag går, går och går.
Känns tungt av någon anledning att gå framåt?
Framåt, framåt, framåt.
Men står ändå still, för känslorna håller mig kvar.
Framåt, framåt, dra...
Jag drar, jag sliter, jag river sönder.
Men vad i helsike?
Vad är det som händer här nu då?!
Sitter du ändå kvar din jävel?!
Varför låter du mig inte vara...
Ser du inte att det är tungt att gå och dra dig bakom mig,
hela tiden fast utan att jag kan göra någonting åt det?
Jag sliter, jag drar försöker skaka av mig jäveln,
men han bara hänger där kvar och skrattar åt mina tårar och ilska.
Jag går framåt, framåt... och faller.
Och han skrattar igen.
Att bli vuxen
Hej allihopa,
Många av er har frågat och sett att jag inte har varit särskilt tillgänglig på sistone, det stämmer.
Jag har tagit mig tid att fundera över mitt liv, de människor som har passerat igenom det och vilka spår de har lämnat efter sig.
De flesta av er som läser detta vet redan nu, och om inte vet ni det nu; att ni har påverkat mitt liv på ett eller annat sätt,men att ni har det.
Många av er har påverkat mig på ett bra sätt, men några på dåliga sätt.
En sak är jag helt säker på, och det är att livet och ni alla har lärt mig en läxa.
Den senaste tiden har handlat mycket om förändringar, om stora förändringar.
Mycket med min familj, mina nära och kära samt mitt kärleksliv.
Alla förändringar har inte varit av min egna vilja, men vissa av de har.
Allt är konsekvenser av att livet faktiskt fortsätter, alltid oavsett vad som än händer. Var och en måste ta ansvar för och se till att ens liv följer den väg som man har tänkt sig.
Mitt liv hade tagit en helt annan väg än vad mitt hjärta önskade sig.
Jag kämpade länge för att kunna förändra denna väg, men insåg till slut att det tyvärr inte går att ändra på vägen,därför fick jag gräva djupare inom mig själv, och se vad det egentligen är som jag saknar här i livet.
Mycket som jag tidigare trott, har visat sig vara illusioner. Illusioner som jag själv skapade och inte nog med det, men även själv höll vid liv.
Då insåg jag, att detta måste ta slut, och att jag måste börja på ett nytt kapittel i mitt liv.
Nu är ja här, ståendes på en helt ny tom sida i den här boken som jag inte ser slutet i. Jag vet nu, att den som ska skriva i boken är jag, och inte någon annan. Därför tar jag nu tag i mig själv, i mina drömmar och önskemål och ska nu kämpa för livet, för att uppnå det som jag så alltid har kvävt i mitt undermedvetna... Vad det är säger jag inte.
Men jag lovar, att jag kommer att fram över visa er alla, vad jag går för, och att det ni tidigare trott om mig inte stämmer ett dugg.
Jag är stark, och jag är en individ, som nu vet hur och kommer att ta ansvar för mig själv i livet. JAg väljer min väg, jag följer ingen karta, utan skriver min egna, nu och tänker göra det framöver.
Mitt råd till er alla därute är:
Tag er tiden att sätta er ner och fundera över vem ni själva är, för det livet handlar om är att kunna hitta sig själv, och den konsten att faktiskt kunna göra detta på alldeles egen hand.
Det är, vad jag kallar att bli vuxen.
Välkommen till min nya blogg!
Jag har tidigare bloggat på en helt annan sida och i och med alla mina förändringar i livet,
nya steg och i princip ett helt nytt liv, så tänkte jag också börja skriva på en helt annan bloggsite,
välkomna och njut av det ni får läsa
Sonja
