.

Har nyligen kommit hem efter att ha kollat på den nya Sex and the City filmen.
Många tankar har slagit mig. Många har jämfört mig med Carrie som har huvudrollen i filmen,
med skrivandet, kärlekslivet, modekänslan och ja allt annat.
Men jag har funderat en del på frågan kring kärlekslivet.

Genom mina unga år, har jag träffat många helt underbara killar och män.
Oberoende på åldern, har dessa killar förtjänat sin benämning som män eller pojkar.
Pojkarna i mitt liv har lekt med mig. De har fått mig att skratta, fått mig att vara glad och säkerligen har de
dykt upp under perioder i mitt liv då allt annat verkade vara helt meningslöst.
Männen däremot. Det är de som har tagit mig med storm, fått mig att känna mig som en kvinna,
och öppnat upp mina ögon inför verkligheten och världen bakom den.
Bådadera har jag älskat, och eller varit älskad av. Det tackar jag för, på alla möjliga sätt.

Men det som egentligen har berört mig så mycket under filmen är känslan av att jag faktiskt kände igen mig.
Sorgligt tänkte jag.
Att efter lång tid då folk har jämfört mig med en TV karaktär har jag äntligen själv börjat göra det.
Varje ögonblick kändes märkligt bekant.
Carries blick, och hennes känslor för övrigt var mina egna, men är det så det är, eller har jag själv
börjat anpassa mitt liv utefter hennes liv och hennes mall för hur regissören har lagt upp hennes kärleksproblem.

Har min verklighet blivit till en TV karaktärers fakeade liv?

Kärleken?
Love, love, love...
Vilka enkla korta ord. Och ännu kan jag inte definera de.
The feeling of just beeing ''THE ONE''.
Men kan kärlek vara bara en bekvämlighet för vår art?
En slags förening för de som inte vill bli ensamma i de senare åldrarna,
de som vill ha barn och lämna spår efter sig...
Jag vill lämna spår efter mig, och jag vill inte vara den typiska tjejen som gifter sig när hon är 23.
Hon som gifter sig, skaffar sig hus, två barn, en hund, en man som jobbar och vill ha middag på bordet
när han kommer hem...
Jag vill ha passion.

Passion är väl kanske bara ett annat ord för det som finns i början av kärleken,
och Hopp och Bekvämlighet är det som finns i spåren av den....

Mitt liv är inte fake.
Jag älskar, har älskat och har varit älskad.
Det jag vill nu, är att älska mig själv och se om det faktiskt finns en person där ute i världen för mig,
som är den enda.
En dag vill jag gå fram med min gamla mamma vid armen och säga till henne pekandes;
Det är han mamma...
Därför avslutar jag denna blogg och säger som det är:
Våra liv baseras inte och kommer inte att baseras på en TV karaktärs liv,
Karaktären skapas på det som man tror ska kunna baseras på många tjejers verklighet;

Ett evigt sökande efter kärleken och det som skall kunna ge de lycka,
för vem vet om kärleken är det som kommer att ge oss den eviga lyckan? 

 
Carrie Bradshaw i sin bröllopsklänning, från nya Sex and The City filmen