.

Visa att jag finns, fanns -existerar.

Har lämnat fotavtryck, andetag, fingeravtryck eller kanske känslor inom dig som du någon gång tänker på någon gång när du är själv framför en brasa. Tänk på mig då, på de små spåren du lät mig eller inte lät mig lämna efter mig.

Var det värt?

Var det värt att låta mig hålla mig själv inuti mig? Att hålla fast, att inte släppa in, att inte välja att ta tag i min hand eller att inte springa efter mig när jag för sista gången kollade i dina ögon?
Ja snälla säg mig om det var värt, för jag vet inte själv längre och försöker att förstå det för att antingen låta det gå, låta dig gå... eller kämpa för dig, eller kanske för mig.

Egoism eller ren omtanke, jag vet inte längre.

Jag vet att det gör ont, och att de små sakerna tär på mig, inuti mig eller utanpå.

Vet jag inte heller.

Jag skriver, för det är det jag kan.

Jag kan inte prata, inte uttrycka mig. Känner mig dum; ibland helt handikappad när du frågar mig något men jag kan inte. Jag försöker men kan inte. Jag bara kan inte svara dig för det antingen gör för ont, eller så känner jag mig nedtryckt. Intryckt in i mig... Jag är svår, jag vet och jag tvekar inte att förstå att det kanske inte finns någon därute som kan tämja mig eller förstå hur jag funderar och hur jag känner och dela känslor med mig, öppet och för första gången med någon slags bindelse.

Det är tyst.
Det är tomt.

Det existerar inte, eller gör det, det?

Har jag existerat? Har jag funnits har jag känt det jag känner, eller är det bara en fysiskt spratt som kroppen utsätter mig för, för skojs skull?

Varför känner jag så...

Jag vill, du vill, jag tror, jag hoppas jag låter mig drömma, jag utsätter mig för något som ingen annan tjej någonsin skulle utsätta sig för som ingen annan tjej någonsin skulle göra... eller kanske är det så att alla tjejer utsätter sig för det?

Nej så får jag inte heller säga för det är fel gentemot könen.

Jag känner, men vad i helvete är det jag känner?

LÅT MIG VARA ELLER TA MIG HEL, som jag är... Låt mig få lämna spår efter mig.
En tandborste som alltid står framme.
En bild i en ram, eller bara en tofs liggandes vid sängkanten som jag vet att du kommer säga till dina närmaste: Det är Sonjas, den ligger kvar där för jag vill tänka på henne när hon inte är här.

Min bekännelse, min sorg.

Hej nu igen.
Jag har inte skrivit något om någon resa på ett tag, och det för att jag har haft så himla mycket i huvudet just nu, och lite innan.
Mina tankar är spridda och på något sätt fast vid hjärnbotten, någonstans nära hjärnstammen tro. Jag tror att någon jävel har satt fast de med en säkerhetsnål, för vad jag än gör kan jag inte sluta tänka på all skit...Allt har bara fastnat.
Men enough about that.

Så- som ni vet så var jag i Polen för en månad sen och lite till.

Jag åkte dit helt oförberedd, som alltid... och med en väska packad på under 1 timme. Tja, det var väl ingen succé då min pappas fru tog nästan omedelbart mig in till centrum och handlade så gott som fritt med *pappas-kreditkort*, trevligt va?

Tänk om jag kunde göra så... hehe

Jag har träffat min familj där.

Min mormor, min moster och hennes dotter Eliza som jag inte RIKTIGT... kommer överens med, och så pappa såklart med Eva och Nadia som jag åkte till Polen med och min bror Alex, och gissa vad: min farmor ville även träffa mig?!

Jag är ett träd.

Mina rötter går ej att få loss.
Stammen är stark.

Vinden har försökt men lyckades aldrig få mig att falla på knä.
Då kom havet, dropparna föll från himmelen.
De föll på mina gröna blad, men snart torkade de.
Solen försökte få mig torr, men mina rötter tog sig bara längre ner
och nådde flodernas utsträckta armar.

Solen, vinden och havet har försökte få mig att falla; men lyckades aldrig.

Stammen, kronan bär jag stolt som en drottning.

Tittar upp mot himmelens blåa hav och drömmer om stjärnorna,
med mina grenar med ljusgröna blad.

Bergen klättrar, jag kan med.

Men då kom du.
Tog ett stadigt grepp i yxan och lät min stamm falla ner.
Mina gröna blad lyftes iväg med vinden, och havet fick mina grenar att simma iväg.
Solen torkade ut mina rötter.

Du lät mig aldrig se stjärnorna igen.

Hej allihop.
Jag tänkte bara snabbt lägga in en bild här som har nu legat nästan två veckor på mobilminnet,
och eftersom min mobil ska lämnas in på lagning kommer man inte kunna se detta kort senare,
(inte nog med det så ska datorn göras om till XP)
Så ialla fall, så har ni mig här, inne på Teaterbutiken i Göteborg när jag provar Can-Can outfit till festen som jag inte gick på.
Synd som fan, men Lina har lovat att vi ska gå en annan gång, så jag litar väl på henne.
Detta var ena bilden, men jag har faktiskt hittat en ännu snyggare korsett :)
Den bilden laddar jag upp imorgon eller så, så att ni inte får se allt det roliga direkt ^^

 

Au Revoir!

Det vi ofta kallar för verklighet eller verkligheten i sig kanske inte är den riktiga verkligheten.  Allt som ska följa principer, följa mönster och alla våra önskningar. Vad (fan) begrundar vi dessa på?

Varför ska verkligheten vara annorlunda för alla, eller varför är den inte det?

De som är annorlunda, väljer sina egna vägar och sätts ofta på prov inför samhället. Vi pekar, vi skrattar, vi ifrågasätter deras tankar; idéer och annorlunda val. De som har 5 fruar, de som aldrig vill ha barn, de som vill bo uppe i ett träd och inte i en villa med en Volvo i garaget - vi ifrågasätter, varför? Varför är det så svårt att vara annorlunda och veta vad man faktiskt vill göra, hur man vill ha sin verklighet. Men hur vet man då vad som är verkligt?

Det vi ser omkring oss. Alla skogar, hav och vackra samt helt förstörda av människan utsikter.
Är detta verkligheten? Varför kan inte alla få resa varje vecka, och pendla mellan olika ställen som de vill kalla för sina hem, men som de egentligen inte vet om det är- hemmet. Varför kan inte alla få bo i ett slott och ha sin prins redan vid sin sida när man är 11 år gammal och träffas på ett barnkalas? Varför måste vissa dö, unga, fattiga och ensamma? Det är självklart för dem om de bor i Afrika och inte har en familj vid sin sida. Men för oss i Sverige ser verkligheten annorlunda ut- eller? Verkligheten har kanske bara en annan mantel på sig...

Fattigdomen för oss i Sverige innebär att inte ha råd med en bil, att dö ung innebär att dö vid 50 års ålder- att dö ensamt däremot är lika värderat i Sverige som i Afrika, lustigt eller hur?
Kan det då innebära att verkligheten är en bild av hur ens liv ska se ut genom åren, vad man ska uppnå under dessa år och vilket sätt man ska dö på? Verkligheten kan beskrivas och förklaras på olika sätt av olika människor. Beroende på ålder, ursprung och drömmar såklart.

Man har jo- sina begränsningar. En fattig mörkhyad flicka från Uganda med knappt någon utbildning kan inte bli president i USA... Nej men vänta lite nu, har inte Obama annat ursprung än de tidigare presidenterna i USA?
Då kanske det innebär att allting är möjligt om man bara vet hur man ska satsa, och satsar rätt. Lägger krafterna på de rätta aktierna helt enkelt. Vissa har turen och får allt de vill ha, utan att behöva jobba en dag under sitt liv.
Är det tur, eller är det skicklighet eller kanske helt enkelt en verklighet skapad för just de?

All prat om saknaden,
som jag tidigare har nämnt som en känsla; som man får lära sig att leva med- eller göra något åt...
Ska jag vara helt ärlig?

Jag vet inte längre vad jag ska göra med den.

Jag saknar, jag tänker och längtar varje sekund, när jag lämnar dig.
Jag spelar kall, gåendes på mitt hjärtas närmast liggande stadsgator,
men insidan brinner av längtan, av saknad och av allt det som vi människor skulle kalla för
förtvivlan och ren förvirring.

Varför denna känsla och dessa fjärilar i magen
om då denna känsla endast är en lek?

Kurragömma, spökboll... kalla det vad du vill.
Leken går ut på att vi springer fram och tillbaka till varan, saknar, vill röra...
När vi väl rör skakar kropparna,
läpparna darrar och försöker dra sig undan något som inte går att undvika: en kyss.

Kan denna känsla någonsin tyglas?

(Kunde inte låta bli att skriva, blev starkt inspirerad nyss och orden bara flöt på, skrev det här på: 13 sekunder. Tror det är mitt rekord...)

Tja, nu är man hemma igen från Göteborg. Var i Göteborg och jobbade för fullt!
Min mammas ex tog mig som extra personal in på sin Bygg och Renoverings-firma och lät mig måla och spackla.
Skit kul var det verkligen!


Hehe där har ni mig i mina coola strl. XL målarkläder ;)



Men för att det inte ska låta allt för tråkigt, ska jag faktiskt erkänna att jag har tagit lite små raster emellan...
Well, honestly- lite längre raster kanske. Tog mig faktiskt tiden att promenera i över en timme tillsammans med Alf upp på utsikts-berget i Kungälv med en påse sushi till lunch.
Kolla in bilden :)


En riktigt snygg utsikt över Kungälvbron
-Tack Alf för att du visade mig stället,
även om vi inte gick till kyrkogården :)






Så, ja det var den lilla upplevelsen.
Resten av veckan har jag utvecklat lite mina bakkunskaper.
Nämligen bakat en del tårtor såklart, som många vet så äääääälskar jag att baka, och den som älskar att baka gör det så ofta som det bara går.
Så här kommer två bilder på Princesstårtor som bakades förra veckan, och bilder på min alldeles egna Chokladkaka :D Bakad på eget recept!


Här är en som mamma tvingade mig att baka samma dag som jag kom till Göteborg, hehe; visst är texten helt slående ^^



Här kommer coola Prinsesstårta nummer två.
Denna gång på beställning faktiskt :)
Här fick jag leka lite med tanken och skriva lite riktig text. Dock hade jag missat att köpa Hushållsfärg så jag kunde inte riktigt fixa till Marsipanen som jag hade velat.
Hade annars en jätte-idé i huvudet på massa olika färger och mönster :D
Men detta fick duga då :)



I like it anyway..


Och så kommer den välomtalade Chokladkakan som jag alldeles själv skapade!



Skrev ihop ett recept två kvällar innan ja åkte till Göteborg. För om man sitter helt själv i en ny stad som inte ens kan jämföra sig i storleken till Göteborg (dont blame me for my opinion) så har man faktiskt inte så mycket att göra, utan man gör det man är bäst på och gillar att göra som mest :)
För min del blev det såklart bakning :D
By the way, det jag inte har nämnt än är att Chokladkakan åkte
med mig tåg hela vägen till Göteborg...


Och ja- det där tjocka glansiga lagret är chokladgegga, ovanpå Chili,riven choklad och halvssalt :)
Men det är insidan som är den riktiga skatten- nämligen mustigchoklad med chokladbitar i... hm.. har jag använt ordet choklad alldeles för många gånger nu?

Sist men inte minst, vill jag bara lägga upp en jäkla cool bild på Alf :D
aha.

Nästa gång jag skriver kommer säkerligen vara från mobilen!
Jag har blivit utvald att testa den nya bloggarfunktionen, så det är bara att kolla in sidan så ofta som möjligt numera!
Så se upp för mig, och min mobilkamera Växjö-bor för här kommer jag och kollar in er genom vardagsrumsfönstret!

Tack och hej leverpastej :)

- Men vad gör du, du kommer kladda ner hela din klänning! - sa mormor; samtidigt som hon stod och viftade ivrigt med händerna.

- Jo, jag försöker mormor! - sa jag, och fastän att jag egentligen såg hur den så skönt iskalla glassen höll på att glida ner på mina händer, försökte jag att göra det bästa av situationen: nämligen äta upp översta lagret - chokladen.

Sommaren är den allra bästa årstiden i Polen. Förutom jultiden då så klart, men det är en annan historia. Man vet alltid när sommaren äntligen är på plats; allting runtomkring en lever. Alla djuren njuter av vädret och solar pälsen varm, små barn leker ute med sina kompisar och kärleksparen finns överallt, de liksom ockuperar bänkarna så fort de hittar någon ledig.
Så tänkte jag, fram tills den speciella dagen då jag träffade honom.

Jag stod utanför glasskiosken med min glass nu redan rinnandes över mina händer och min röda klänning. Mormor stod och viftade med händerna men det såg jag inte då, för jag var fastklistrad i ett särskilt leende som faktiskt var riktat mot mig. Densamma killen som jag en minut tidigare hade köpt glass utav, han såg inte likadan ut längre. Nu när han log, såg han fantastiskt ut. Hans breda vita leende tog liksom jorden ifrån mina fötter och så som jag stod hamnade jag plötsligt på marken... bokstavligen. Tyvärr var det inte lika poetiskt som jag beskrev det, var ju faktiskt grannens bruna kungspudel "Sosso" som sprang rakt in emellan mina ben så att kopplet snurrade några varv kring vaderna och fick mig att ramla.

- Åh du barn! Jag sa ju till dig att vara försiktig, och vad blir det av det? Klänningen är helt förstörd... gud du barn!- nu var mormor riktigt irriterad på mig och ryckte raskt i mina otroligt barnsligt kladdiga armar.

- Jag gjorde inte det här med meningen, det var faktiskt hunden som sprang mellan mina ben mormor!- Jag försökte försvara mig, men mormor har alltid rätt, därför som vanligt gjorde hon den där "grimasen" och vände på klacken.  

- Hur gick det? Den där hunden är galen ska du veta, jag ska avliva den! Den rackan! Har försökt göra det 5 gånger nu men han har ju fler liv än en katt! - Vår kära granne hade alltid samma historia förberedd när en sådan händelse inträffade, hennes hund älskar att rymma och hon älskar hunden. Hon säger jämt att hon vill avliva den och har försökt många gånger men att hunden inte går att bli av med. (yeah right .) Hon säger att den på något sätt alltid överlever dessa miserabla försök till avlivning.

- Det gör inget fru Wisniewska, jag förstår. Det är en hund och det är inte så lätt att hålla reda på sådana. - sa jag snällt och försökte milt att avsluta samtalet, men kvinnan bara fortsatte att babbla om sin pudel.

- Jo, du förstår. Han är liksom helt otrolig den där. Jag höll fast i kopplet så hårt... - Hon pratade men jag var så fascinerad i killen med det vita leendet att jag egentligen inte lyssnade på vad hon hade att säga till mig. Plötsligt lade hon nog märke till att hennes lyssnare var totalt i en annan värld.

- Ja, ja. Då ska vi väl gå. - sade hon och lämnade mig äntligen ifred.

Jag stod där helt inborrad med båda ögonen i killen och vet egentligen inte vad jag tänkte på, men jag såg honom försvinna från disken och in bakom ''endast privat'' dörren.

Då vaknade jag till.

- Mormor vänta på mig! - ropade jag och sprang iväg för att hinna ikapp mormor.

Dagen därpå var jag och mormor och strosade runt mellan stånden på marknaden. Det var massvis med grönsaker som skulle köpas inför ett besök som skulle äga rum senare under dagen i mormors lilla vardagsrum, men det var såklart inte den enda anledningen till vår lilla utflykt; den traditionella skvaller delningen skulle också få äga rum. Rent ut sagt: skvaller.
De äldre kvinnorna levde på skvallren, det var något slags specialfoder för dem. De kunde hålla sig mätta endast en kortare stund, så dagen därpå var de tvungna att ses igen för att få lite "näring" igen och hålla sig mätta. Så medan mormor stod och pratade det vanliga med sina väninnor gick jag runt och lyssnade på hur de äldre kvinnorna försökte övertala mig till att köpa deras absolut bästa morötter eller potatisen. Och då självklart skulle man krocka med den personen man absolut inte vill krocka med... Utan träffa då när man är som mest finklädd.

- Men oj förlåt mig! - sade han med det vita leendet och log stort, så alla tangenterna på hans piano syntes. Vad gör han här på marknaden?!

- Nej, det är ingen fara jag är så klumpig. - (jag gör verkligen mig själv till ett stort skämt!)

- Hur har det gått efter fallet utanför kiosken? Jag såg att du ramlade riktigt ordentligt. - (Kommer han ihåg mig från ''sosso-incidentet?!'')

- Joda, det gick bra. Bara något blåmärke här eller där men det är bra.

- Förresten, Christian heter jag. Vad heter du? -  (Åh, vilket fint namn...!)

- Gabriella, eller Gabi som jag egentligen föredrar.

- Trevligt att råkas, kanske nästa gång ses vi på riktigt, utan några krockar eller fall. Men förstå mig inte fel, det var trevligt att krocka med dig.

- Ja visst. - sa jag och fattade ingenting. Var han verkligen glad över att se mig här?

Helt otroligt!

När middagen skulle förberedas i slutet av dagen för skvaller-gästerna, var mormor såklart i behov av glass.

- Gabi! Du måste gå iväg nu! Gästerna kommer och du sitter fortfarande framför det dumma fönstret och tänker på jag vet inte vad! - Ännu en gång, var mormor rejält irriterad på mig... Men det jag gjorde var ju så klart att jag tänkte på Christian. Han hade ett så fint namn, så fint leende, det påminner mig om sommarn och om allt vackert jag kan se utanför...

- Gabi!

- Ja, ja...

Redan från långt håll kunde jag se hans vita leende och det fina ansiktet; han log med exakt varje muskel han hade i ansiktet, så otroligt...

- Hej där Gabriella, eller du föredrog ju Gabi så Gabi får det bli då, hej på dig!
- Hej hej, ja det är sant. Kan jag få två paket av päronsmak och en vaniljsmak tack.
- Oj, är det fest hemma eller, vad ska du ha så mycket glass till?

- Mormors väninnor ska komma på middag, och då behövs det efterrätt. Gamla kvinnor äter mycket glass, det smälter i munnen och de behöver inte tugga.

- Haha, ja det är sant. Du jag tänkte på en sak, du kanske skulle vilja gå på en promenad senare under dagen? Du kan ju ge mig ditt nummer så ringer jag när jag har slutat med glassen här.

- Mjo, det kan nog gå.- sa jag. (Så oberörd! Haha, och ändå kokade det i mig att säga något i stil av: JA, JA, JA!!!)

- Okej då säger vi så. Jag ringer dig.

Och så gick jag hem, med hjärtat i halsgropen hoppandes som en boll upp och ner, höger och vänster inuti mig...

- Vad är det du väntar på gumman, är det någon som ska ringa dig?- frågade mormor nyfiken på varför jag klämmer den där mobilen i mina händer som om jag ville få den att smälta.

- Nej, Asia ska ringa senare, vi kanske går ut på en promenad. Det ska bli en mycket trevlig promenad.

- Hm, okej då.

Och så ringde det, jag kände vibrationen i mina händer, privat nummer. Han gav ju inte mig sitt nummer men jag var helt säker på att det var han ändå. Jag bestämde mig för att svara så sofistikerat som möjligt...

- Ja hallå? Det är Gabi.

- Hehe, hej där det är Christian. Vad formell du är, som en sekreterare nästan.

- Jo tack, Hehe (Idiot!!)

- Jag står utanför din svale kommer du ner? - (Hur kan han veta var jag bor?)

- Okej jag kommer ner.

Jag gick ned för trappan och kände hur allting bankade hårt inuti mig, men vilka specifika delar det var kunde jag inte längre säga. Nu kommer jag att träffa honom, han som är så vacker. Åh, jag önskar jag bara kunde få kyssa honom!

- Hej på dig, vad fin du är med det gröna linnet, jag antar att insekterna gillar dig.

- Hehe, jo lite gran faktiskt.

Och så gick vi på den där promenaden. Vi gick till Ekgången, där det bara växer stora, starka, gamla ekar med hundra års historia i rötterna. Han tittade på mig med en passion jag aldrig sett tidigare. Han tog mig i handen, och gjorde så jag rodnade. Jag lyssnade på fåglarna. Han är nog en riktig romantiker som tog mig hit tänkte jag...

Vi stannade till och satte oss ner på gräsmattan. Det var så härligt att ha honom nära mig, jag kände mig så uppskattad, för vem jag är, bara mig. Han kände ju mig inte alls, men gillade mig trots allt.

- Vad tänker du på? - frågade jag.

- På dig, du är så vacker. (Det här är inte sant, han är inte äkta...ofelbar.) Och så närmade han sig mitt ansikte.

- Tack, men du har ju precis träffat mig.

- Det spelar ingen roll.-sa han och lutade sig över mig, han kysste mig.

Det pirrade i magen, det var som om alla fjärilarna som fanns där bland blommorna plötsligt hade bestämt sig för att omplacera sig in i magen på mig.
Där låg jag på gräsmattan med alla vackra blommor som luktade så starkt, de luktade på ett speciellt sätt som fick mig att må bra. Jag mådde så bra vid den stunden. Så tog han sin hand och började röra mig vid mitt ena lår.

- Vad gör du för något?!- frågade jag.

- Du är så vacker, jag vill ha dig... Här på den vackra gräsmattan.

- Nej!- sa jag och försökte rycka mig ut ur hans famn, men han var för stark.

- Jag vet att du vill ha mig, jag såg hur du tittade på mig vid kiosken.

- Jag gillar dig ja, men vi har precis träffats, jag skulle inte kunna!-men mina ord nådde inte fram till honom. Han började rycka i mig, och tog sönder mitt gröna linne som attraherade insekterna förut. Jag ångrar att jag tog på mig den, mormor köpte mig den förra veckan och nu var den sönder. Jag kämpade emot länge, men till slut gav jag upp, krafterna tog bara slut.

De vackra fåglarna som sjöng, hörde jag inte mera. Jag kände inte heller lukten av de vackra blommorna. Jag kände endast smärtan som tog över hela min kropp när han höll i mig hårt och gjorde att jag fick blåmärken på ställen jag inte visste man kunde få blåmärken.

Tårarna började rinna men jag blinkade inte ens. Jag kunde känna den saltiga smaken på mina läppar, det var inte längre hans mjuka läppar. Bara tårar. Hans kropp ovanför min, där på den då så gröna gräsmattan bland blommorna och fåglarna.

Så länge jag hade känt mig lycklig, i någon minut bara. Så snabbt det gick det över och fåglarna tystnade.

''Bland kriterier för depressionsdiagnoserna finns bland annat att minst fem av nedanstående symtom skall ha känts av under de senaste två veckorna:

• Nedstämdhet
• Nedsatt intresse och glädje
• Viktändring (minst 5% ökad eller minskad vikt per månad)
• Sömnstörning
• Motorisk oro eller hämning
• Svaghetskänsla eller brist på energi
• En känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor
• Minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet
• Återkommande tankar på döden eller självmord '' ur Wikipedia.
  http://sv.wikipedia.org/wiki/Depression

Men allvarligt talat. Har inte alla haft tider med dessa känslor? Om man tittar för varje punkt för sig... *
... och sedan på alla samtidigt. 
Ser inte ni att detta är ett tillstånd vi alla går igenom förr eller senare?
Alla diagnostiseras inte, men det behöver inte betyda att man inte har det, samtidigt som de som får diagnosen inte behöver alltid ha den typiska depressionen.

Esh, vad pratar jag om egentligen.
Jag försöker nog bara skära några bra bitar av luften härinne.
Den är så tjock och fylld med oro, skam, skuldkänslor och rädsla att det utan tvekan går att skära i den med en kniv.
Cut it

Well,
and so days passes by, months and then years.
We all grow up.
Some faster, some slower, but we all come to that point,
where we know we should try to figure out,
whats important in OUR lifes.

I think i just got to that point.

När allting verkar hopplöst;
saker händer som inte borde hända,
prinsar man hade hoppats få se dyka upp
inte har dykt upp fastän man har ringt,
när regnet verkar regna bara på en själv
och inte på de andra på busshållplatsen,
och när jorden verkar snurra under andras fötter,
men inte under ens egna...

Tro då inte på mirakel,
saker och ting händer inte av sig själva.
Solen lyser inte bara för att den vill,
och jorden snurrar inte för att vi vill att den ska snurra.
allt har en anledning, och behöver ofta få höra en anledning
för att få sätta igång och göra saker, eller känna.
Livet är tufft för oss alla,
men jorden kommer inte sluta snurra för att en person
just nu, mår dåligt och inte vill att den ska snurra.
Jorden fortsätter, men med lite lycka och bra odds,
kan man påverka dess snurrande lite gran...

Så jag har haft det lite svårt senaste dagarna, ja.
Jag har flyttat, jag har gått igenom mycket förändringar både fysiskt och psykiskt,
men som mest känslomässigt.
Saker jag fick lämna bakom mig hemma i Göteborg,
människorna...
Men jag har insett en sak,
det är fan inte så långt :)
Jag förlorar inget, så länge det fortfarande finns kvar!
Och jag ger aldrig upp, när jag känner att det kan vara värt en fight.



Kom jorden, jag ska bara snurra på dig lite gran...