Paris i spagat
Paris-minnen
Har ni varit någon gång i Paris?
Jag har inte det, men ändå så fort jag tänker ''Paris'' så svävar jag iväg i romantikens flytande moln...
Varför?
Upplevelser, saker som jag har kopplat till Paris, olika upplevelser, filmer, musik...
Paris är laddat med romantism, baguetter och lyxigt förförande fransmän.
Har ni någon gång bara av att röra en specifik grej fått bilder framför ögonen av speciella situationer som får er att minnas tillbaka till och med en lång tid?
När ni bränt er på en platta för 8 år sedan och ska nu laga mat på sådana, och plötsligt känner obehag...
Samma som när ni ser framför er den person ni en gång älskat så mycket.
Hjärtat slår, ögonen verkar vilja röra sig åt alla håll, handsvett, och otrolig kick av adrenalin.
Men varför när ni nu har någon annan ni var intresserade av?
Paris- minnen.
Låt inte era Paris-minnen styra er, men ibland... Bara ibland... Drömma er bort till den där känslan.
Att kunna få känna en sak som man kände för 20 år sedan, och fortfarande ha samma adrenalin kick, det är en skatt!
Ta vara på det, men låt det inte styra er i er vardagliga liv, era beslut och era viljor ska inte styras av Paris-minnen BARA för att det är ''Paris''.
Paris paris paris.
Du är som mitt alldeles egna Paris.
Jag drömmer mig bort till de härliga stunderna, med musiken, romantiken, kaoset...
Du är mitt Paris.
Flashigt vackra byggnader, människorna med den ''francais'' attityden...
Du är mitt Paris.
Trånga smala gångar, vackra kanaler, Notre Dame katedralen...
Mitt egna Paris.
Hur kan jag veta det, jag har ju aldrig besökt Paris?
Paris, den underbara staden jag inte har besökt
Jag har inte det, men ändå så fort jag tänker ''Paris'' så svävar jag iväg i romantikens flytande moln...
Varför?
Upplevelser, saker som jag har kopplat till Paris, olika upplevelser, filmer, musik...
Paris är laddat med romantism, baguetter och lyxigt förförande fransmän.
Har ni någon gång bara av att röra en specifik grej fått bilder framför ögonen av speciella situationer som får er att minnas tillbaka till och med en lång tid?
När ni bränt er på en platta för 8 år sedan och ska nu laga mat på sådana, och plötsligt känner obehag...
Samma som när ni ser framför er den person ni en gång älskat så mycket.
Hjärtat slår, ögonen verkar vilja röra sig åt alla håll, handsvett, och otrolig kick av adrenalin.
Men varför när ni nu har någon annan ni var intresserade av?
Paris- minnen.
Låt inte era Paris-minnen styra er, men ibland... Bara ibland... Drömma er bort till den där känslan.
Att kunna få känna en sak som man kände för 20 år sedan, och fortfarande ha samma adrenalin kick, det är en skatt!
Ta vara på det, men låt det inte styra er i er vardagliga liv, era beslut och era viljor ska inte styras av Paris-minnen BARA för att det är ''Paris''.
Paris paris paris.
Du är som mitt alldeles egna Paris.
Jag drömmer mig bort till de härliga stunderna, med musiken, romantiken, kaoset...
Du är mitt Paris.
Flashigt vackra byggnader, människorna med den ''francais'' attityden...
Du är mitt Paris.
Trånga smala gångar, vackra kanaler, Notre Dame katedralen...
Mitt egna Paris.
Hur kan jag veta det, jag har ju aldrig besökt Paris?
Paris, den underbara staden jag inte har besökt
Im Afraid of love- fyra språk
Lekam sie milosci, bo wiaza sie z nia sprawy,
ktore mi sie wymykaja; jej blask jest ogromny, ale jej cien mnie przeraza.
Lekam sie smierci, ale bardziej sie boje zmarnowac zycie.
ktore mi sie wymykaja; jej blask jest ogromny, ale jej cien mnie przeraza.
Lekam sie smierci, ale bardziej sie boje zmarnowac zycie.
Im afraid of Love, because of all cases that are influenced by it,
that I can't control; its shine is to big, but its shadow is terrifying.
Im afraid of death, but Im even more afriad of screwing my life.
Jag är rädd för kärleken, för alla saker som påverkas av den,
som jag inte kan kontrollera; dess ljus är för stort, men dess skugga för skrämmande.
Jag är rädd för döden, men ännu mer rädd för att misslyckas med mitt liv.
J'ai peur de l'amour, causé par son effet sur tout,
que je ne peux pas contrôler; sa lumière est trop grande, mais son ombre est terrible.
J'ai peur de mourir; mais j'ai trop peur d'échouer dans ma vie.
Att känna till sina begränsningar
Folk säger ofta, Go for it!
Du kan uppnå vad som hellst!
Men det stämmer inte.
vi har alla inuti oss en egen speciell alldeles unik gräns.
En gräns som gör att vi vid ett speciellt tillfälle vet att, nu räcker det, nu får jag ge upp.
Men vad händer om man inte riktigt vet vart den gränsen befinner sig?
Man kämpar, man gör allt vad man kan för att uppnå målet, som kan vara allt från att få befordran på jobbet,
till att kunna få den man älskar att vara med en.
Jag skulle vara glad om jag kunde se mina gränser rakt framför mig.
Utan ett enda frågetecken, skulle jag göra det jag kan göra, och sedan ge upp utan att ha skuldkänslor.
Vad ni kanske kan förstå, så kämpar jag med ett mål just nu.
Jag skulle kunna klättra över berg för att nå det, men frågan är; hur höga berg klarar jag av?
Samtidigt som ifrågasättande av ens egna styrka och förmåga att lyckas inte borde överhuvudtaget ifrågasättas.
Man borde ha attityden, och den där glimten i ögat hela tiden genom den långa processen av att uppnå mål,
stora som små.
Jag har glimten i ögat, men vet inte om jag har gått över min gräns för vad som är tillåtet att göra eller inte.
Jag försöker lista ut det, här i min ensamhet, då ni som tidigare läst inlägget Ensamheten förstår vad jag sysslar med.
I min egna ensamhet kan jag ta reda på saker som jag annars aldrig skulle kunna ta reda på.
Jag gräver bland, vrider och vänder på alla mina tankar och känslor som finns inuti mig.
En sak vet jag. Relativitetsteorin stämmer inte i kärlek, förlåt Einstein för att jag knäcker din stora hemlighet.
Det jag ser, och det du ser.
Är en och samma sak, men ändå inte riktigt.
Jag ger allt, men ger du?
Om vi båda gör det, kan vi uppnå målet som egentligen är mitt, men tillsammans?
Då kan vi väl töja på mina begränsningar, lägga in dina också och samtidigt få en större yta att kämpa oss igen.
Mina begränsningar försvinner då, och dina med. vi skapar egna tillsammans och ser till att gnistan aldrig slocknar.
Jag vet mina begränsningar nu. Men vet också att vid vissa situationer går de att töja på, och ändra.
Därför har jag ändrat, och töjt ut de nu.
Jag ger inte upp, det är för stort för att låta det försvinna.
Du kan uppnå vad som hellst!
Men det stämmer inte.
vi har alla inuti oss en egen speciell alldeles unik gräns.
En gräns som gör att vi vid ett speciellt tillfälle vet att, nu räcker det, nu får jag ge upp.
Men vad händer om man inte riktigt vet vart den gränsen befinner sig?
Man kämpar, man gör allt vad man kan för att uppnå målet, som kan vara allt från att få befordran på jobbet,
till att kunna få den man älskar att vara med en.
Jag skulle vara glad om jag kunde se mina gränser rakt framför mig.
Utan ett enda frågetecken, skulle jag göra det jag kan göra, och sedan ge upp utan att ha skuldkänslor.
Vad ni kanske kan förstå, så kämpar jag med ett mål just nu.
Jag skulle kunna klättra över berg för att nå det, men frågan är; hur höga berg klarar jag av?
Samtidigt som ifrågasättande av ens egna styrka och förmåga att lyckas inte borde överhuvudtaget ifrågasättas.
Man borde ha attityden, och den där glimten i ögat hela tiden genom den långa processen av att uppnå mål,
stora som små.
Jag har glimten i ögat, men vet inte om jag har gått över min gräns för vad som är tillåtet att göra eller inte.
Jag försöker lista ut det, här i min ensamhet, då ni som tidigare läst inlägget Ensamheten förstår vad jag sysslar med.
I min egna ensamhet kan jag ta reda på saker som jag annars aldrig skulle kunna ta reda på.
Jag gräver bland, vrider och vänder på alla mina tankar och känslor som finns inuti mig.
En sak vet jag. Relativitetsteorin stämmer inte i kärlek, förlåt Einstein för att jag knäcker din stora hemlighet.
Det jag ser, och det du ser.
Är en och samma sak, men ändå inte riktigt.
Jag ger allt, men ger du?
Om vi båda gör det, kan vi uppnå målet som egentligen är mitt, men tillsammans?
Då kan vi väl töja på mina begränsningar, lägga in dina också och samtidigt få en större yta att kämpa oss igen.
Mina begränsningar försvinner då, och dina med. vi skapar egna tillsammans och ser till att gnistan aldrig slocknar.
Jag vet mina begränsningar nu. Men vet också att vid vissa situationer går de att töja på, och ändra.
Därför har jag ändrat, och töjt ut de nu.
Jag ger inte upp, det är för stort för att låta det försvinna.
Mowgli i Djungelboken
Vi har alla hört historien om Mowgli,
barnet som växer upp i djungeln tillsammans med aporna och andra djur.
Själva historien är så orealistisk att vi till slut tror på den.
♥Jag är Mowgli.
Jag har hela mitt liv rest runt i världen och besökt helt otroliga platser, som jag varje gång skulle kalla för hem.
Platser som Indien, Tyskland, Singapoore, Sverige...
Att åka runt som barn till 100 olika ställen i världen är på sitt sätt nyttigt,
man lär sig kulturen i alla världens hörn och man lär sig förstå och acceptera olika slags rätt i olika samhällen.
Men för mig, var resorna något mer än ett äventyr på civilisationenes utveckling.
Nu när jag är 19 år sitter jag och tänker, vem jag är, vilket land jag tillhör, vart är mitt hem?
Jag känner mig därför som Mowgli, vars känsla i magen säger att djungeln inte riktigt fyller den funktionen som ett hem
men samtidigt att byn med människorna saknar något de också.
Vart är mitt hem?
De flesta barnen har sina barndomskompisar.
Minnen som de delar tillsammans och sitter när de är äldre och skrattar åt dumheter som de har gjort.
Det har inte jag.
Jag har träffat många mäniskor i alla världens hörn, har gått i flera olika skolor, och inget av ställen har gett mig riktiga vänner. Visst finns det personer som jag kommer ihåg från många olika ställen, men hur många små barn tänker på att fortsätta hålla kontakten med människor de träffar på när de är 8, 9, 10 år gamla?
Nu när jag sitter här, umgås med mina nyvunna vänner tänker jag på min barndom, och jag har ingen att prata med om mina bus och mina rolig tider, så är det. Om inte...
... om inte jag åker tillbaka till de ställen och letar fram mina barndomskamrater.
För egentligen. När jag sitter här framför datorn och tänker, är inte detta mitt hem.
Jag menar, hur många av er därute vet vart ni ska begravas när ni dör?
Jag vet inte det. I Polen? I Sverige? Vart?
Var är min djungel, var är min by? Vart är mittemellan?
Jag vill hitta det stället.
Som jag någon gång i framtiden, kommer kunna kalla för mitt hem.
Just nu vet jag inte vart mitt hem är. Visst är hem, där man har sina föräldrar, men i så fall har jag också två hem?
Knasigt allt det där. Jag vill därför ge mig ut, till ställen som jag varit på under min barndom och leta fram de ställen som får mig att må bäst, som får mig att känna mig hemma.
Of we go, to search for home, in the jungle and the villages.
barnet som växer upp i djungeln tillsammans med aporna och andra djur.
Själva historien är så orealistisk att vi till slut tror på den.
♥Jag är Mowgli.
Jag har hela mitt liv rest runt i världen och besökt helt otroliga platser, som jag varje gång skulle kalla för hem.
Platser som Indien, Tyskland, Singapoore, Sverige...
Att åka runt som barn till 100 olika ställen i världen är på sitt sätt nyttigt,
man lär sig kulturen i alla världens hörn och man lär sig förstå och acceptera olika slags rätt i olika samhällen.
Men för mig, var resorna något mer än ett äventyr på civilisationenes utveckling.
Nu när jag är 19 år sitter jag och tänker, vem jag är, vilket land jag tillhör, vart är mitt hem?
Jag känner mig därför som Mowgli, vars känsla i magen säger att djungeln inte riktigt fyller den funktionen som ett hem
men samtidigt att byn med människorna saknar något de också.
Vart är mitt hem?
De flesta barnen har sina barndomskompisar.
Minnen som de delar tillsammans och sitter när de är äldre och skrattar åt dumheter som de har gjort.
Det har inte jag.
Jag har träffat många mäniskor i alla världens hörn, har gått i flera olika skolor, och inget av ställen har gett mig riktiga vänner. Visst finns det personer som jag kommer ihåg från många olika ställen, men hur många små barn tänker på att fortsätta hålla kontakten med människor de träffar på när de är 8, 9, 10 år gamla?
Nu när jag sitter här, umgås med mina nyvunna vänner tänker jag på min barndom, och jag har ingen att prata med om mina bus och mina rolig tider, så är det. Om inte...
... om inte jag åker tillbaka till de ställen och letar fram mina barndomskamrater.
För egentligen. När jag sitter här framför datorn och tänker, är inte detta mitt hem.
Jag menar, hur många av er därute vet vart ni ska begravas när ni dör?
Jag vet inte det. I Polen? I Sverige? Vart?
Var är min djungel, var är min by? Vart är mittemellan?
Jag vill hitta det stället.
Som jag någon gång i framtiden, kommer kunna kalla för mitt hem.
Just nu vet jag inte vart mitt hem är. Visst är hem, där man har sina föräldrar, men i så fall har jag också två hem?
Knasigt allt det där. Jag vill därför ge mig ut, till ställen som jag varit på under min barndom och leta fram de ställen som får mig att må bäst, som får mig att känna mig hemma.
Of we go, to search for home, in the jungle and the villages.
Nytt hem
Hejdå goda hemmet, här kommer jag och bränner upp den gamla boken med mitt förflutna.
Nytt liv, nya möjligheter, nytt hem väntar
Nytt liv, nya möjligheter, nytt hem väntar
Radergummi?
Vissa dagar kan ibland kännas riktigt svåra.
Man kanske får reda på saker man inte riktigt var föreberedd att höra,
eller kommer fram till något helt totalt orimligt som man tidigare hade trängt bort.
Detta var en av sådana dagar.
Jag känner ibland att, att bli vuxen går alldeles för snabbt.
Det är nästan som när man läser Matte C, man hinner inte riktigt med men man gör ändå
det som ska göras för att inte hamna efter, sedan kommer man tillbaka till något man inte förstod innan
så är det för sent för då är man redan på gång med något helt nytt, och igen och igen...
Jag har funderat på att skapa något radergummi vid jobbiga tillfällen.
Ett sådant som ska kunna fungera i verkligheten, för att kunna radera dagar som varit dåliga,
folk som har varit elaka mot en, hektiska chefer och så vidare.
Ett radergummi som man skulle kunna ha i fickan hela tiden och bara ta fram när man känner för det, skulle inte det göra livet lite lättare?
Man kanske får reda på saker man inte riktigt var föreberedd att höra,
eller kommer fram till något helt totalt orimligt som man tidigare hade trängt bort.
Detta var en av sådana dagar.
Jag känner ibland att, att bli vuxen går alldeles för snabbt.
Det är nästan som när man läser Matte C, man hinner inte riktigt med men man gör ändå
det som ska göras för att inte hamna efter, sedan kommer man tillbaka till något man inte förstod innan
så är det för sent för då är man redan på gång med något helt nytt, och igen och igen...
Jag har funderat på att skapa något radergummi vid jobbiga tillfällen.
Ett sådant som ska kunna fungera i verkligheten, för att kunna radera dagar som varit dåliga,
folk som har varit elaka mot en, hektiska chefer och så vidare.
Ett radergummi som man skulle kunna ha i fickan hela tiden och bara ta fram när man känner för det, skulle inte det göra livet lite lättare?
Lova att aldrig lämna mig...
När man står framför altaret,
och både kvinnan och mannen ser varandra i ögonen lovar de att aldrig lämna den andra. De lovar det inför Gud i kyrkan, och inför folkmassan som vittnar, men varför är det egentligen så viktigt, att lova?
De flesta som står framför altaret, har varit tillsammans i många månader eller år innan.
De känner varandra ut och in och vet exakt vad som väntar de i framtiden.
Sedan finns det de par som bildas genom föreningar genom familjerna, så kallade arrangerade äktenskap. Det som är speciellt med båda dessa, är fortfarande loverden man uttalar vid äktenskapets början : Jag lovar att aldrig lämna dig.
Många som gifter sig skiljer sig, dock är det inte så vanligt bland arrangerade äktenskap ändå.
Jag känner många par, som bildades genom arrangemang, men se där; det fungerar och de älskar varandra...
Visst har de erkänt att den första tiden var svår, med mycket kämpande och uthållighet skulle man klara av allt här i världen, varför? För att kunna vara lycklig.
Men måste vi lova varandra saker för att vi ska känna oss trygga?
När det unga paret strosar runt på gatorna med kärleken i ögonvrån är det ingen som ifrågasätter om de kommer att leva med varandra i resten av livet. Det är ju självklart.
Men vad är det som är så annorlunda då, när man står vid altaret och ska behöva lova varandra det?
Varför denna ritual, för att visa inför andra att man är bunden och inte har något eget val?
Är inte det viktigaste att man klarar av att vara med varandra i alla dagar livet ut?
Det är nästan som med elbolag.
Tänk er, på de flesta bolag kan man binda sig i 3,4 år och då får man ett lägre fastpris.
De bolagen som har rörligt men billigare pris utan bindningstid har färre abonnenter oftast.
Men varför?
Vi är så vana vid säkerhet, och lovord och hela systemet som vi själva har skapat att vi har nu bestämt oss att köra på bindningstid i livsstid med lägre fastpris på abonnemanget *ÄKTENSKAP*.
Men varför ha bindningstid?
Bland elbolagen är förklaringen simpel, bindningstid finns för att hålla fast kunden när denne känner att det inte längre fungerar med det priset och han eller hon vill byta elbolag, då har de ingen chans till det utan är fasta i flera år på egen beodran.
Men äktenskapet då? Visst kan man skiljas, men jag menar hur många som gifter sig tänker på skilsmässans vid bröllopsnatten och sätter upp ett bäst-före-datum för byte av abonnemang?
Därmed har vi nog förklaringen till dessa lovord.
Jag lovar att aldrig lämna dig och byta elbolag älskling, du och jag är fast i detta förhållande och vi kan inte byta till rörligtpris även om vi någon gång känner för det därför att jag älskar dig så mycket.
och både kvinnan och mannen ser varandra i ögonen lovar de att aldrig lämna den andra. De lovar det inför Gud i kyrkan, och inför folkmassan som vittnar, men varför är det egentligen så viktigt, att lova?
De flesta som står framför altaret, har varit tillsammans i många månader eller år innan.
De känner varandra ut och in och vet exakt vad som väntar de i framtiden.
Sedan finns det de par som bildas genom föreningar genom familjerna, så kallade arrangerade äktenskap. Det som är speciellt med båda dessa, är fortfarande loverden man uttalar vid äktenskapets början : Jag lovar att aldrig lämna dig.
Många som gifter sig skiljer sig, dock är det inte så vanligt bland arrangerade äktenskap ändå.
Jag känner många par, som bildades genom arrangemang, men se där; det fungerar och de älskar varandra...
Visst har de erkänt att den första tiden var svår, med mycket kämpande och uthållighet skulle man klara av allt här i världen, varför? För att kunna vara lycklig.
Men måste vi lova varandra saker för att vi ska känna oss trygga?
När det unga paret strosar runt på gatorna med kärleken i ögonvrån är det ingen som ifrågasätter om de kommer att leva med varandra i resten av livet. Det är ju självklart.
Men vad är det som är så annorlunda då, när man står vid altaret och ska behöva lova varandra det?
Varför denna ritual, för att visa inför andra att man är bunden och inte har något eget val?
Är inte det viktigaste att man klarar av att vara med varandra i alla dagar livet ut?
Det är nästan som med elbolag.
Tänk er, på de flesta bolag kan man binda sig i 3,4 år och då får man ett lägre fastpris.
De bolagen som har rörligt men billigare pris utan bindningstid har färre abonnenter oftast.
Men varför?
Vi är så vana vid säkerhet, och lovord och hela systemet som vi själva har skapat att vi har nu bestämt oss att köra på bindningstid i livsstid med lägre fastpris på abonnemanget *ÄKTENSKAP*.
Men varför ha bindningstid?
Bland elbolagen är förklaringen simpel, bindningstid finns för att hålla fast kunden när denne känner att det inte längre fungerar med det priset och han eller hon vill byta elbolag, då har de ingen chans till det utan är fasta i flera år på egen beodran.
Men äktenskapet då? Visst kan man skiljas, men jag menar hur många som gifter sig tänker på skilsmässans vid bröllopsnatten och sätter upp ett bäst-före-datum för byte av abonnemang?
Därmed har vi nog förklaringen till dessa lovord.
Jag lovar att aldrig lämna dig och byta elbolag älskling, du och jag är fast i detta förhållande och vi kan inte byta till rörligtpris även om vi någon gång känner för det därför att jag älskar dig så mycket.
Ensamheten
Har ni någonsin känt att ni trots alla människorna omkring er, känner er helt ensamma?
Det har varit fint väder, folk har ringt, velat träffas och umgåtts och lite allt möjligt.
Men varför försvinner inte ensamhetskänslan som jag har i magen?!
Jag ler, jag är glad faktiskt ...på riktigt...
Det ä något som fattas.
Tanken kring livets mening är nog den viktigaste som kan komma upp när man är ensam, eller känner sig ensam.
Jag tror faktiskt, att den känslan man får i magen när man väl är ensam är den som stämmer mest med vad man är, och vad man behöver här i livet.
Föreställ er det här; ni är med era vänner och en kille ni tycker om smsar er och säger att han inte kommer för att träffa er fastän att han har tidigare sagt att han ska komma mot alla odds för att han tycker om er så mycket , er första reaktion blir att säga det till vännerna och ni kommer överens tillsammans om vad som är bästa lösningen. Du smsar honom:''Nä skit i det då, jag har det ändå kul utan dig...''
Men,
om du inte hade haft de där vännerna omkring dig, och om du inte hade blivit påverkad på något sätt alls, hade du då fortfarande haft samma självförtroende att skriva så där`? Samma känsla i magen? I dont think so...
Grejen med att vara själv, och anledningen till att vi människor är så himla rädda för att vara själva är nog den risken som hela tiden hänger i luften: att lära känna sig själv på riktigt.
Risken att lära känna sig själv, och sidor av en själv som man aldig tidigare sett, risken att man utsätter sig för saker man kanske egentligen inte tycker om... Musiken, kläderna, färgen på gardinerna, vännerna, kärleken...
Att få reda på att man egentligen inte delar samma intresse med vännerna, ens livskärlek kanske inte alls är ''livs-kärleken'', det är många saker som vi människor aldrig kommer vara säkra på, och det är för att vi inte har något särskilt manus att följa, att alla ska vara på ett speciellt sätta, utan det är upp till oss att lista ut och tag reda på hur vi är och vad vi tycker om och vilka vi fungerar bra med.
Har ni inte märkt att människor ofta säger ''Ensam är stark''?
Varför stark, och på vilket sätt?! Vad betyder att vara stark som ensam? Vem har man styrkan mot, eller vad, och varför?
Jag vill vara så där stark som de säger om det nu är så pass bra som det ska vara, och allra mest kunna förstå vad det är jag ska vara stark mot...
Men om Ensam är stark, vad innebär då uttrycket ''Livet är bäst när det upplevs ihop''?
Dessa kan väl motsäga varandra ibland, eller ja för det mesta antagligen.
Men jag tror jag har knäckt koden.
Man ska alltså först koncentrera sig på ensamheten, försöka hitta sitt inre jag för att kunna fungera ihop med någon annan på allra bästa och ärligaste sätt, och veta vad man faktiskt är ute efter istället för att anpassa sig till miljön.
Sedan när man väl har hittat det man vet man tycker om, och vad man kan vara säker på, då letar man efter någon annan som lyckatsgå igenom samma process.
När man har hittat personen som har klarat av att gå igenom samma process, ska man se til så att man verkligen är det den andra personen vill ha och behöva ha för att känner sig uppfylld.
Då, är det dags att leva livet tillsammans med någon som för första gången kan i verkligheten på riktigt säga att den njuter av att dela intressen med denne. :)
Men, jag kan inte tänka mig att mer än 3 % av världens befolkning lyckas göra detta, därför hoppar de flesta över stora delar av processen, och de viktigaste för att gå till den enklaste alltså leta fram den andra halvan och utan att ha hittat sig själva går de in på en relation med någon annan in i en helt okänd värld...
Gör inte det snälla, försök att hitta er själva.
Det är det ensamheten är till för och stunden då man är uttråkad och inte har särskilt mycket att göra.
Så för all del, snälla svik inte er själva, och låt er vara ensamma ibland.
Den känslan ni får i magen när ni äntligen får vara ensamma är den som är den rätta.
Den säger till om ni är lyckliga, saknar något, eller kanske någon.
// Sonja
Det har varit fint väder, folk har ringt, velat träffas och umgåtts och lite allt möjligt.
Men varför försvinner inte ensamhetskänslan som jag har i magen?!
Jag ler, jag är glad faktiskt ...på riktigt...
Det ä något som fattas.
Tanken kring livets mening är nog den viktigaste som kan komma upp när man är ensam, eller känner sig ensam.
Jag tror faktiskt, att den känslan man får i magen när man väl är ensam är den som stämmer mest med vad man är, och vad man behöver här i livet.
Föreställ er det här; ni är med era vänner och en kille ni tycker om smsar er och säger att han inte kommer för att träffa er fastän att han har tidigare sagt att han ska komma mot alla odds för att han tycker om er så mycket , er första reaktion blir att säga det till vännerna och ni kommer överens tillsammans om vad som är bästa lösningen. Du smsar honom:''Nä skit i det då, jag har det ändå kul utan dig...''
Men,
om du inte hade haft de där vännerna omkring dig, och om du inte hade blivit påverkad på något sätt alls, hade du då fortfarande haft samma självförtroende att skriva så där`? Samma känsla i magen? I dont think so...
Grejen med att vara själv, och anledningen till att vi människor är så himla rädda för att vara själva är nog den risken som hela tiden hänger i luften: att lära känna sig själv på riktigt.
Risken att lära känna sig själv, och sidor av en själv som man aldig tidigare sett, risken att man utsätter sig för saker man kanske egentligen inte tycker om... Musiken, kläderna, färgen på gardinerna, vännerna, kärleken...
Att få reda på att man egentligen inte delar samma intresse med vännerna, ens livskärlek kanske inte alls är ''livs-kärleken'', det är många saker som vi människor aldrig kommer vara säkra på, och det är för att vi inte har något särskilt manus att följa, att alla ska vara på ett speciellt sätta, utan det är upp till oss att lista ut och tag reda på hur vi är och vad vi tycker om och vilka vi fungerar bra med.
Har ni inte märkt att människor ofta säger ''Ensam är stark''?
Varför stark, och på vilket sätt?! Vad betyder att vara stark som ensam? Vem har man styrkan mot, eller vad, och varför?
Jag vill vara så där stark som de säger om det nu är så pass bra som det ska vara, och allra mest kunna förstå vad det är jag ska vara stark mot...
Men om Ensam är stark, vad innebär då uttrycket ''Livet är bäst när det upplevs ihop''?
Dessa kan väl motsäga varandra ibland, eller ja för det mesta antagligen.
Men jag tror jag har knäckt koden.
Man ska alltså först koncentrera sig på ensamheten, försöka hitta sitt inre jag för att kunna fungera ihop med någon annan på allra bästa och ärligaste sätt, och veta vad man faktiskt är ute efter istället för att anpassa sig till miljön.
Sedan när man väl har hittat det man vet man tycker om, och vad man kan vara säker på, då letar man efter någon annan som lyckatsgå igenom samma process.
När man har hittat personen som har klarat av att gå igenom samma process, ska man se til så att man verkligen är det den andra personen vill ha och behöva ha för att känner sig uppfylld.
Då, är det dags att leva livet tillsammans med någon som för första gången kan i verkligheten på riktigt säga att den njuter av att dela intressen med denne. :)
Men, jag kan inte tänka mig att mer än 3 % av världens befolkning lyckas göra detta, därför hoppar de flesta över stora delar av processen, och de viktigaste för att gå till den enklaste alltså leta fram den andra halvan och utan att ha hittat sig själva går de in på en relation med någon annan in i en helt okänd värld...
Gör inte det snälla, försök att hitta er själva.
Det är det ensamheten är till för och stunden då man är uttråkad och inte har särskilt mycket att göra.
Så för all del, snälla svik inte er själva, och låt er vara ensamma ibland.
Den känslan ni får i magen när ni äntligen får vara ensamma är den som är den rätta.
Den säger till om ni är lyckliga, saknar något, eller kanske någon.
// Sonja
Lyckan ur kärleken
Har nyligen kommit hem efter att ha kollat på den nya Sex and the City filmen.
Många tankar har slagit mig. Många har jämfört mig med Carrie som har huvudrollen i filmen,
med skrivandet, kärlekslivet, modekänslan och ja allt annat.
Men jag har funderat en del på frågan kring kärlekslivet.
Genom mina unga år, har jag träffat många helt underbara killar och män.
Oberoende på åldern, har dessa killar förtjänat sin benämning som män eller pojkar.
Pojkarna i mitt liv har lekt med mig. De har fått mig att skratta, fått mig att vara glad och säkerligen har de
dykt upp under perioder i mitt liv då allt annat verkade vara helt meningslöst.
Männen däremot. Det är de som har tagit mig med storm, fått mig att känna mig som en kvinna,
och öppnat upp mina ögon inför verkligheten och världen bakom den.
Bådadera har jag älskat, och eller varit älskad av. Det tackar jag för, på alla möjliga sätt.
Men det som egentligen har berört mig så mycket under filmen är känslan av att jag faktiskt kände igen mig.
Sorgligt tänkte jag.
Att efter lång tid då folk har jämfört mig med en TV karaktär har jag äntligen själv börjat göra det.
Varje ögonblick kändes märkligt bekant.
Carries blick, och hennes känslor för övrigt var mina egna, men är det så det är, eller har jag själv
börjat anpassa mitt liv utefter hennes liv och hennes mall för hur regissören har lagt upp hennes kärleksproblem.
Har min verklighet blivit till en TV karaktärers fakeade liv?
Kärleken?
Love, love, love...
Vilka enkla korta ord. Och ännu kan jag inte definera de.
The feeling of just beeing ''THE ONE''.
Men kan kärlek vara bara en bekvämlighet för vår art?
En slags förening för de som inte vill bli ensamma i de senare åldrarna,
de som vill ha barn och lämna spår efter sig...
Jag vill lämna spår efter mig, och jag vill inte vara den typiska tjejen som gifter sig när hon är 23.
Hon som gifter sig, skaffar sig hus, två barn, en hund, en man som jobbar och vill ha middag på bordet
när han kommer hem...
Jag vill ha passion.
Passion är väl kanske bara ett annat ord för det som finns i början av kärleken,
och Hopp och Bekvämlighet är det som finns i spåren av den....
Mitt liv är inte fake.
Jag älskar, har älskat och har varit älskad.
Det jag vill nu, är att älska mig själv och se om det faktiskt finns en person där ute i världen för mig,
som är den enda.
En dag vill jag gå fram med min gamla mamma vid armen och säga till henne pekandes;
Det är han mamma...
Därför avslutar jag denna blogg och säger som det är:
Våra liv baseras inte och kommer inte att baseras på en TV karaktärs liv,
Karaktären skapas på det som man tror ska kunna baseras på många tjejers verklighet;
Ett evigt sökande efter kärleken och det som skall kunna ge de lycka,
för vem vet om kärleken är det som kommer att ge oss den eviga lyckan?
Carrie Bradshaw i sin bröllopsklänning, från nya Sex and The City filmen
Många tankar har slagit mig. Många har jämfört mig med Carrie som har huvudrollen i filmen,
med skrivandet, kärlekslivet, modekänslan och ja allt annat.
Men jag har funderat en del på frågan kring kärlekslivet.
Genom mina unga år, har jag träffat många helt underbara killar och män.
Oberoende på åldern, har dessa killar förtjänat sin benämning som män eller pojkar.
Pojkarna i mitt liv har lekt med mig. De har fått mig att skratta, fått mig att vara glad och säkerligen har de
dykt upp under perioder i mitt liv då allt annat verkade vara helt meningslöst.
Männen däremot. Det är de som har tagit mig med storm, fått mig att känna mig som en kvinna,
och öppnat upp mina ögon inför verkligheten och världen bakom den.
Bådadera har jag älskat, och eller varit älskad av. Det tackar jag för, på alla möjliga sätt.
Men det som egentligen har berört mig så mycket under filmen är känslan av att jag faktiskt kände igen mig.
Sorgligt tänkte jag.
Att efter lång tid då folk har jämfört mig med en TV karaktär har jag äntligen själv börjat göra det.
Varje ögonblick kändes märkligt bekant.
Carries blick, och hennes känslor för övrigt var mina egna, men är det så det är, eller har jag själv
börjat anpassa mitt liv utefter hennes liv och hennes mall för hur regissören har lagt upp hennes kärleksproblem.
Har min verklighet blivit till en TV karaktärers fakeade liv?
Kärleken?
Love, love, love...
Vilka enkla korta ord. Och ännu kan jag inte definera de.
The feeling of just beeing ''THE ONE''.
Men kan kärlek vara bara en bekvämlighet för vår art?
En slags förening för de som inte vill bli ensamma i de senare åldrarna,
de som vill ha barn och lämna spår efter sig...
Jag vill lämna spår efter mig, och jag vill inte vara den typiska tjejen som gifter sig när hon är 23.
Hon som gifter sig, skaffar sig hus, två barn, en hund, en man som jobbar och vill ha middag på bordet
när han kommer hem...
Jag vill ha passion.
Passion är väl kanske bara ett annat ord för det som finns i början av kärleken,
och Hopp och Bekvämlighet är det som finns i spåren av den....
Mitt liv är inte fake.
Jag älskar, har älskat och har varit älskad.
Det jag vill nu, är att älska mig själv och se om det faktiskt finns en person där ute i världen för mig,
som är den enda.
En dag vill jag gå fram med min gamla mamma vid armen och säga till henne pekandes;
Det är han mamma...
Därför avslutar jag denna blogg och säger som det är:
Våra liv baseras inte och kommer inte att baseras på en TV karaktärs liv,
Karaktären skapas på det som man tror ska kunna baseras på många tjejers verklighet;
Ett evigt sökande efter kärleken och det som skall kunna ge de lycka,
för vem vet om kärleken är det som kommer att ge oss den eviga lyckan?
Carrie Bradshaw i sin bröllopsklänning, från nya Sex and The City filmen
Bara en grej som jag skrev nyss
Jag går, går och går.
Känns tungt av någon anledning att gå framåt?
Framåt, framåt, framåt.
Men står ändå still, för känslorna håller mig kvar.
Framåt, framåt, dra...
Jag drar, jag sliter, jag river sönder.
Men vad i helsike?
Vad är det som händer här nu då?!
Sitter du ändå kvar din jävel?!
Varför låter du mig inte vara...
Ser du inte att det är tungt att gå och dra dig bakom mig,
hela tiden fast utan att jag kan göra någonting åt det?
Jag sliter, jag drar försöker skaka av mig jäveln,
men han bara hänger där kvar och skrattar åt mina tårar och ilska.
Jag går framåt, framåt... och faller.
Och han skrattar igen.
Att bli vuxen
Hej allihopa,
Många av er har frågat och sett att jag inte har varit särskilt tillgänglig på sistone, det stämmer.
Jag har tagit mig tid att fundera över mitt liv, de människor som har passerat igenom det och vilka spår de har lämnat efter sig.
De flesta av er som läser detta vet redan nu, och om inte vet ni det nu; att ni har påverkat mitt liv på ett eller annat sätt,men att ni har det.
Många av er har påverkat mig på ett bra sätt, men några på dåliga sätt.
En sak är jag helt säker på, och det är att livet och ni alla har lärt mig en läxa.
Den senaste tiden har handlat mycket om förändringar, om stora förändringar.
Mycket med min familj, mina nära och kära samt mitt kärleksliv.
Alla förändringar har inte varit av min egna vilja, men vissa av de har.
Allt är konsekvenser av att livet faktiskt fortsätter, alltid oavsett vad som än händer. Var och en måste ta ansvar för och se till att ens liv följer den väg som man har tänkt sig.
Mitt liv hade tagit en helt annan väg än vad mitt hjärta önskade sig.
Jag kämpade länge för att kunna förändra denna väg, men insåg till slut att det tyvärr inte går att ändra på vägen,därför fick jag gräva djupare inom mig själv, och se vad det egentligen är som jag saknar här i livet.
Mycket som jag tidigare trott, har visat sig vara illusioner. Illusioner som jag själv skapade och inte nog med det, men även själv höll vid liv.
Då insåg jag, att detta måste ta slut, och att jag måste börja på ett nytt kapittel i mitt liv.
Nu är ja här, ståendes på en helt ny tom sida i den här boken som jag inte ser slutet i. Jag vet nu, att den som ska skriva i boken är jag, och inte någon annan. Därför tar jag nu tag i mig själv, i mina drömmar och önskemål och ska nu kämpa för livet, för att uppnå det som jag så alltid har kvävt i mitt undermedvetna... Vad det är säger jag inte.
Men jag lovar, att jag kommer att fram över visa er alla, vad jag går för, och att det ni tidigare trott om mig inte stämmer ett dugg.
Jag är stark, och jag är en individ, som nu vet hur och kommer att ta ansvar för mig själv i livet. JAg väljer min väg, jag följer ingen karta, utan skriver min egna, nu och tänker göra det framöver.
Mitt råd till er alla därute är:
Tag er tiden att sätta er ner och fundera över vem ni själva är, för det livet handlar om är att kunna hitta sig själv, och den konsten att faktiskt kunna göra detta på alldeles egen hand.
Det är, vad jag kallar att bli vuxen.
Välkommen till min nya blogg!
Välkomna allihop,
Jag har tidigare bloggat på en helt annan sida och i och med alla mina förändringar i livet,
nya steg och i princip ett helt nytt liv, så tänkte jag också börja skriva på en helt annan bloggsite,
välkomna och njut av det ni får läsa
Sonja
Jag har tidigare bloggat på en helt annan sida och i och med alla mina förändringar i livet,
nya steg och i princip ett helt nytt liv, så tänkte jag också börja skriva på en helt annan bloggsite,
välkomna och njut av det ni får läsa
Sonja
