.

Jag är ett träd.

Mina rötter går ej att få loss.
Stammen är stark.

Vinden har försökt men lyckades aldrig få mig att falla på knä.
Då kom havet, dropparna föll från himmelen.
De föll på mina gröna blad, men snart torkade de.
Solen försökte få mig torr, men mina rötter tog sig bara längre ner
och nådde flodernas utsträckta armar.

Solen, vinden och havet har försökte få mig att falla; men lyckades aldrig.

Stammen, kronan bär jag stolt som en drottning.

Tittar upp mot himmelens blåa hav och drömmer om stjärnorna,
med mina grenar med ljusgröna blad.

Bergen klättrar, jag kan med.

Men då kom du.
Tog ett stadigt grepp i yxan och lät min stamm falla ner.
Mina gröna blad lyftes iväg med vinden, och havet fick mina grenar att simma iväg.
Solen torkade ut mina rötter.

Du lät mig aldrig se stjärnorna igen.

---

En gammal dikt från 2005, alltså tiden då jag var ungefär 15 år.
Hoppas ni gillade den, jag själv häpnade
när jag öppnade boken och såg där en dikt som jag faktiskt till och med nu - tyckte om.