.

Har ni någonsin känt att ni trots alla människorna omkring er, känner er helt ensamma?
Det har varit fint väder, folk har ringt, velat träffas och umgåtts och lite allt möjligt.
Men varför försvinner inte ensamhetskänslan som jag har i magen?!
Jag ler, jag är glad faktiskt ...på riktigt...
Det ä något som fattas.

Tanken kring livets mening är nog den viktigaste som kan komma upp när man är ensam, eller känner sig ensam.
Jag tror faktiskt, att den känslan man får i magen när man väl är ensam är den som stämmer mest med vad man är, och vad man behöver här i livet.
Föreställ er det här; ni är med era vänner och en kille ni tycker om smsar er och säger att han inte kommer för att träffa er fastän att han har tidigare sagt att han ska komma mot alla odds för att han tycker om er så mycket , er första reaktion blir att säga det till vännerna och ni kommer överens tillsammans om vad som är bästa lösningen. Du smsar honom:''Nä skit i det då, jag har det ändå kul utan dig...''
Men,
om du inte hade haft de där vännerna omkring dig, och om du inte hade blivit påverkad på något sätt alls, hade du då fortfarande haft samma självförtroende att skriva så där`? Samma känsla i magen? I dont think so...
Grejen med att vara själv, och anledningen till att vi människor är så himla rädda för att vara själva är nog den risken som hela tiden hänger i luften: att lära känna sig själv på riktigt.
Risken att lära känna sig själv, och sidor av en själv som man aldig tidigare sett, risken att man utsätter sig för saker man kanske egentligen inte tycker om... Musiken, kläderna, färgen på gardinerna, vännerna, kärleken...
Att få reda på att man egentligen inte delar samma intresse med vännerna, ens livskärlek kanske inte alls är ''livs-kärleken'', det är många saker som vi människor aldrig kommer vara säkra på, och det är för att vi inte har något särskilt manus att följa, att alla ska vara på ett speciellt sätta, utan det är upp till oss att lista ut och tag reda på hur vi är och vad vi tycker om och vilka vi fungerar bra med.

Har ni inte märkt att människor ofta säger ''Ensam är stark''?
Varför stark, och på vilket sätt?! Vad betyder att vara stark som ensam? Vem har man styrkan mot, eller vad, och varför?
Jag vill vara så där stark som de säger om det nu är så pass bra som det ska vara, och allra mest kunna förstå vad det är jag ska vara stark mot...

Men om Ensam är stark, vad innebär då uttrycket ''Livet är bäst när det upplevs ihop''?
Dessa kan väl motsäga varandra ibland, eller ja för det mesta antagligen.
Men jag tror jag har knäckt koden.
Man ska alltså först koncentrera sig på ensamheten, försöka hitta sitt inre jag för att kunna fungera ihop med någon annan på allra bästa och ärligaste sätt, och veta vad man faktiskt är ute efter istället för att anpassa sig till miljön.
Sedan när man väl har hittat det man vet man tycker om, och vad man kan vara säker på, då letar man efter någon annan som lyckatsgå igenom samma process.
När man har hittat personen som har klarat av att gå igenom samma process, ska man se til så att man verkligen är det den andra personen vill ha och behöva ha för att känner sig uppfylld.
Då, är det dags att leva livet tillsammans med någon som för första gången kan i verkligheten på riktigt säga att den njuter av att dela intressen med denne. :)

Men, jag kan inte tänka mig att mer än 3 % av världens befolkning lyckas göra detta, därför hoppar de flesta över stora delar av processen, och de viktigaste för att gå till den enklaste alltså leta fram den andra halvan och utan att ha hittat sig själva går de in på en relation med någon annan in i en helt okänd värld...

Gör inte det snälla, försök att hitta er själva.
Det är det ensamheten är till för och stunden då man är uttråkad och inte har särskilt mycket att göra.
Så för all del, snälla svik inte er själva, och låt er vara ensamma ibland.
Den känslan ni får i magen när ni äntligen får vara ensamma är den som är den rätta.
Den säger till om ni är lyckliga, saknar något, eller kanske någon.

// Sonja