.

Vi har alla hört historien om Mowgli,
barnet som växer upp i djungeln tillsammans med aporna och andra djur.
Själva historien är så orealistisk att vi till slut tror på den.
♥Jag är Mowgli.
Jag har hela mitt liv rest runt i världen och besökt helt otroliga platser, som jag varje gång skulle kalla för hem.
Platser som Indien, Tyskland, Singapoore, Sverige...
Att åka runt som barn till 100 olika ställen i världen är på sitt sätt nyttigt,
man lär sig kulturen i alla världens hörn och man lär sig förstå och acceptera olika slags rätt i olika samhällen.
Men för mig, var resorna något mer än ett äventyr på civilisationenes utveckling.
Nu när jag är 19 år sitter jag och tänker, vem jag är, vilket land jag tillhör, vart är mitt hem?
Jag känner mig därför som Mowgli, vars känsla i magen säger att djungeln inte riktigt fyller den funktionen som ett hem
men samtidigt att byn med människorna saknar något de också.
Vart är mitt hem?

De flesta barnen har sina barndomskompisar.
Minnen som de delar tillsammans och sitter när de är äldre och skrattar åt dumheter som de har gjort.
Det har inte jag.
Jag har träffat många mäniskor i alla världens hörn, har gått i flera olika skolor, och inget av ställen har gett mig riktiga vänner. Visst finns det personer som jag kommer ihåg från många olika ställen, men hur många små barn tänker på att fortsätta hålla kontakten med människor de träffar på när de är 8, 9, 10 år gamla?
Nu när jag sitter här, umgås med mina nyvunna vänner tänker jag på min barndom, och jag har ingen att prata med om mina bus och mina rolig tider, så är det. Om inte...
... om inte jag åker tillbaka till de ställen och letar fram mina barndomskamrater.
För egentligen. När jag sitter här framför datorn och tänker, är inte detta mitt hem.
Jag menar, hur många av er därute vet vart ni ska begravas när ni dör?
Jag vet inte det. I Polen? I Sverige? Vart?
Var är min djungel, var är min by? Vart är mittemellan?

Jag vill hitta det stället.
Som jag någon gång i framtiden, kommer kunna kalla för mitt hem.
Just nu vet jag inte vart mitt hem är. Visst är hem, där man har sina föräldrar, men i så fall har jag också två hem?
Knasigt allt det där. Jag vill därför ge mig ut, till ställen som jag varit på under min barndom och leta fram de ställen som får mig att må bäst, som får mig att känna mig hemma.

Of we go, to search for home, in the jungle and the villages.