Jag går, går och går.
Känns tungt av någon anledning att gå framåt?

Framåt, framåt, framåt.

Men står ändå still, för känslorna håller mig kvar.

Framåt, framåt, dra...
Jag drar, jag sliter, jag river sönder.
Men vad i helsike?
Vad är det som händer här nu då?!
Sitter du ändå kvar din jävel?!

Varför låter du mig inte vara...
Ser du inte att det är tungt att gå och dra dig bakom mig,
hela tiden fast utan att jag kan göra någonting åt det?

Jag sliter, jag drar försöker skaka av mig jäveln,
men han bara hänger där kvar och skrattar åt mina tårar och ilska.

Jag går framåt, framåt... och faller.
Och han skrattar igen.