.

- Men vad gör du, du kommer kladda ner hela din klänning! - sa mormor; samtidigt som hon stod och viftade ivrigt med händerna.

- Jo, jag försöker mormor! - sa jag, och fastän att jag egentligen såg hur den så skönt iskalla glassen höll på att glida ner på mina händer, försökte jag att göra det bästa av situationen: nämligen äta upp översta lagret - chokladen.

Sommaren är den allra bästa årstiden i Polen. Förutom jultiden då så klart, men det är en annan historia. Man vet alltid när sommaren äntligen är på plats; allting runtomkring en lever. Alla djuren njuter av vädret och solar pälsen varm, små barn leker ute med sina kompisar och kärleksparen finns överallt, de liksom ockuperar bänkarna så fort de hittar någon ledig.
Så tänkte jag, fram tills den speciella dagen då jag träffade honom.

Jag stod utanför glasskiosken med min glass nu redan rinnandes över mina händer och min röda klänning. Mormor stod och viftade med händerna men det såg jag inte då, för jag var fastklistrad i ett särskilt leende som faktiskt var riktat mot mig. Densamma killen som jag en minut tidigare hade köpt glass utav, han såg inte likadan ut längre. Nu när han log, såg han fantastiskt ut. Hans breda vita leende tog liksom jorden ifrån mina fötter och så som jag stod hamnade jag plötsligt på marken... bokstavligen. Tyvärr var det inte lika poetiskt som jag beskrev det, var ju faktiskt grannens bruna kungspudel "Sosso" som sprang rakt in emellan mina ben så att kopplet snurrade några varv kring vaderna och fick mig att ramla.

- Åh du barn! Jag sa ju till dig att vara försiktig, och vad blir det av det? Klänningen är helt förstörd... gud du barn!- nu var mormor riktigt irriterad på mig och ryckte raskt i mina otroligt barnsligt kladdiga armar.

- Jag gjorde inte det här med meningen, det var faktiskt hunden som sprang mellan mina ben mormor!- Jag försökte försvara mig, men mormor har alltid rätt, därför som vanligt gjorde hon den där "grimasen" och vände på klacken.  

- Hur gick det? Den där hunden är galen ska du veta, jag ska avliva den! Den rackan! Har försökt göra det 5 gånger nu men han har ju fler liv än en katt! - Vår kära granne hade alltid samma historia förberedd när en sådan händelse inträffade, hennes hund älskar att rymma och hon älskar hunden. Hon säger jämt att hon vill avliva den och har försökt många gånger men att hunden inte går att bli av med. (yeah right .) Hon säger att den på något sätt alltid överlever dessa miserabla försök till avlivning.

- Det gör inget fru Wisniewska, jag förstår. Det är en hund och det är inte så lätt att hålla reda på sådana. - sa jag snällt och försökte milt att avsluta samtalet, men kvinnan bara fortsatte att babbla om sin pudel.

- Jo, du förstår. Han är liksom helt otrolig den där. Jag höll fast i kopplet så hårt... - Hon pratade men jag var så fascinerad i killen med det vita leendet att jag egentligen inte lyssnade på vad hon hade att säga till mig. Plötsligt lade hon nog märke till att hennes lyssnare var totalt i en annan värld.

- Ja, ja. Då ska vi väl gå. - sade hon och lämnade mig äntligen ifred.

Jag stod där helt inborrad med båda ögonen i killen och vet egentligen inte vad jag tänkte på, men jag såg honom försvinna från disken och in bakom ''endast privat'' dörren.

Då vaknade jag till.

- Mormor vänta på mig! - ropade jag och sprang iväg för att hinna ikapp mormor.

Dagen därpå var jag och mormor och strosade runt mellan stånden på marknaden. Det var massvis med grönsaker som skulle köpas inför ett besök som skulle äga rum senare under dagen i mormors lilla vardagsrum, men det var såklart inte den enda anledningen till vår lilla utflykt; den traditionella skvaller delningen skulle också få äga rum. Rent ut sagt: skvaller.
De äldre kvinnorna levde på skvallren, det var något slags specialfoder för dem. De kunde hålla sig mätta endast en kortare stund, så dagen därpå var de tvungna att ses igen för att få lite "näring" igen och hålla sig mätta. Så medan mormor stod och pratade det vanliga med sina väninnor gick jag runt och lyssnade på hur de äldre kvinnorna försökte övertala mig till att köpa deras absolut bästa morötter eller potatisen. Och då självklart skulle man krocka med den personen man absolut inte vill krocka med... Utan träffa då när man är som mest finklädd.

- Men oj förlåt mig! - sade han med det vita leendet och log stort, så alla tangenterna på hans piano syntes. Vad gör han här på marknaden?!

- Nej, det är ingen fara jag är så klumpig. - (jag gör verkligen mig själv till ett stort skämt!)

- Hur har det gått efter fallet utanför kiosken? Jag såg att du ramlade riktigt ordentligt. - (Kommer han ihåg mig från ''sosso-incidentet?!'')

- Joda, det gick bra. Bara något blåmärke här eller där men det är bra.

- Förresten, Christian heter jag. Vad heter du? -  (Åh, vilket fint namn...!)

- Gabriella, eller Gabi som jag egentligen föredrar.

- Trevligt att råkas, kanske nästa gång ses vi på riktigt, utan några krockar eller fall. Men förstå mig inte fel, det var trevligt att krocka med dig.

- Ja visst. - sa jag och fattade ingenting. Var han verkligen glad över att se mig här?

Helt otroligt!

När middagen skulle förberedas i slutet av dagen för skvaller-gästerna, var mormor såklart i behov av glass.

- Gabi! Du måste gå iväg nu! Gästerna kommer och du sitter fortfarande framför det dumma fönstret och tänker på jag vet inte vad! - Ännu en gång, var mormor rejält irriterad på mig... Men det jag gjorde var ju så klart att jag tänkte på Christian. Han hade ett så fint namn, så fint leende, det påminner mig om sommarn och om allt vackert jag kan se utanför...

- Gabi!

- Ja, ja...

Redan från långt håll kunde jag se hans vita leende och det fina ansiktet; han log med exakt varje muskel han hade i ansiktet, så otroligt...

- Hej där Gabriella, eller du föredrog ju Gabi så Gabi får det bli då, hej på dig!
- Hej hej, ja det är sant. Kan jag få två paket av päronsmak och en vaniljsmak tack.
- Oj, är det fest hemma eller, vad ska du ha så mycket glass till?

- Mormors väninnor ska komma på middag, och då behövs det efterrätt. Gamla kvinnor äter mycket glass, det smälter i munnen och de behöver inte tugga.

- Haha, ja det är sant. Du jag tänkte på en sak, du kanske skulle vilja gå på en promenad senare under dagen? Du kan ju ge mig ditt nummer så ringer jag när jag har slutat med glassen här.

- Mjo, det kan nog gå.- sa jag. (Så oberörd! Haha, och ändå kokade det i mig att säga något i stil av: JA, JA, JA!!!)

- Okej då säger vi så. Jag ringer dig.

Och så gick jag hem, med hjärtat i halsgropen hoppandes som en boll upp och ner, höger och vänster inuti mig...

- Vad är det du väntar på gumman, är det någon som ska ringa dig?- frågade mormor nyfiken på varför jag klämmer den där mobilen i mina händer som om jag ville få den att smälta.

- Nej, Asia ska ringa senare, vi kanske går ut på en promenad. Det ska bli en mycket trevlig promenad.

- Hm, okej då.

Och så ringde det, jag kände vibrationen i mina händer, privat nummer. Han gav ju inte mig sitt nummer men jag var helt säker på att det var han ändå. Jag bestämde mig för att svara så sofistikerat som möjligt...

- Ja hallå? Det är Gabi.

- Hehe, hej där det är Christian. Vad formell du är, som en sekreterare nästan.

- Jo tack, Hehe (Idiot!!)

- Jag står utanför din svale kommer du ner? - (Hur kan han veta var jag bor?)

- Okej jag kommer ner.

Jag gick ned för trappan och kände hur allting bankade hårt inuti mig, men vilka specifika delar det var kunde jag inte längre säga. Nu kommer jag att träffa honom, han som är så vacker. Åh, jag önskar jag bara kunde få kyssa honom!

- Hej på dig, vad fin du är med det gröna linnet, jag antar att insekterna gillar dig.

- Hehe, jo lite gran faktiskt.

Och så gick vi på den där promenaden. Vi gick till Ekgången, där det bara växer stora, starka, gamla ekar med hundra års historia i rötterna. Han tittade på mig med en passion jag aldrig sett tidigare. Han tog mig i handen, och gjorde så jag rodnade. Jag lyssnade på fåglarna. Han är nog en riktig romantiker som tog mig hit tänkte jag...

Vi stannade till och satte oss ner på gräsmattan. Det var så härligt att ha honom nära mig, jag kände mig så uppskattad, för vem jag är, bara mig. Han kände ju mig inte alls, men gillade mig trots allt.

- Vad tänker du på? - frågade jag.

- På dig, du är så vacker. (Det här är inte sant, han är inte äkta...ofelbar.) Och så närmade han sig mitt ansikte.

- Tack, men du har ju precis träffat mig.

- Det spelar ingen roll.-sa han och lutade sig över mig, han kysste mig.

Det pirrade i magen, det var som om alla fjärilarna som fanns där bland blommorna plötsligt hade bestämt sig för att omplacera sig in i magen på mig.
Där låg jag på gräsmattan med alla vackra blommor som luktade så starkt, de luktade på ett speciellt sätt som fick mig att må bra. Jag mådde så bra vid den stunden. Så tog han sin hand och började röra mig vid mitt ena lår.

- Vad gör du för något?!- frågade jag.

- Du är så vacker, jag vill ha dig... Här på den vackra gräsmattan.

- Nej!- sa jag och försökte rycka mig ut ur hans famn, men han var för stark.

- Jag vet att du vill ha mig, jag såg hur du tittade på mig vid kiosken.

- Jag gillar dig ja, men vi har precis träffats, jag skulle inte kunna!-men mina ord nådde inte fram till honom. Han började rycka i mig, och tog sönder mitt gröna linne som attraherade insekterna förut. Jag ångrar att jag tog på mig den, mormor köpte mig den förra veckan och nu var den sönder. Jag kämpade emot länge, men till slut gav jag upp, krafterna tog bara slut.

De vackra fåglarna som sjöng, hörde jag inte mera. Jag kände inte heller lukten av de vackra blommorna. Jag kände endast smärtan som tog över hela min kropp när han höll i mig hårt och gjorde att jag fick blåmärken på ställen jag inte visste man kunde få blåmärken.

Tårarna började rinna men jag blinkade inte ens. Jag kunde känna den saltiga smaken på mina läppar, det var inte längre hans mjuka läppar. Bara tårar. Hans kropp ovanför min, där på den då så gröna gräsmattan bland blommorna och fåglarna.

Så länge jag hade känt mig lycklig, i någon minut bara. Så snabbt det gick det över och fåglarna tystnade.