.

All prat om saknaden,
som jag tidigare har nämnt som en känsla; som man får lära sig att leva med- eller göra något åt...
Ska jag vara helt ärlig?

Jag vet inte längre vad jag ska göra med den.

Jag saknar, jag tänker och längtar varje sekund, när jag lämnar dig.
Jag spelar kall, gåendes på mitt hjärtas närmast liggande stadsgator,
men insidan brinner av längtan, av saknad och av allt det som vi människor skulle kalla för
förtvivlan och ren förvirring.

Varför denna känsla och dessa fjärilar i magen
om då denna känsla endast är en lek?

Kurragömma, spökboll... kalla det vad du vill.
Leken går ut på att vi springer fram och tillbaka till varan, saknar, vill röra...
När vi väl rör skakar kropparna,
läpparna darrar och försöker dra sig undan något som inte går att undvika: en kyss.

Kan denna känsla någonsin tyglas?

(Kunde inte låta bli att skriva, blev starkt inspirerad nyss och orden bara flöt på, skrev det här på: 13 sekunder. Tror det är mitt rekord...)